Каллокаин / Kallocain. Книга для чтения на шведском языке. Карин Бойе. Читать онлайн. Newlib. NEWLIB.NET

Автор: Карин Бойе
Издательство: КАРО
Серия: Klassiker
Жанр произведения: Зарубежная классика
Год издания: 0
isbn: 978-5-9925-1545-9
Скачать книгу
jag till vid hennes ord. De kunde vara helt oskyldigt menade. Vad var mera naturligt, än att en hustru frågade, vem som skulle bli mannens kontrollchef! På kontrollchefens kitslighet eller tillmötesgående hängde ju hur lång prövningstiden skulle bli. Det hade till och med hänt, att ärelystna kontrollchefer gjort kontrollandens uppfinning till sin egen, och man hade jämförelsevis lite möjlighet att värja sig mot sådant. Inte underligt då, om ens närmaste frågade vem det skulle bli.

      Men jag lyssnade efter en underton i hennes röst. Min närmaste chef, och alltså sannolikt min blivande kontrollchef, var Edo Rissen. Och Edo Rissen hade förut varit anställd på den livsmedelsfabrik, där Linda arbetade. Jag visste, att de haft en hel del beröring med varandra, och av åtskilliga små tecken slöt jag mig till att han hade gjort ett visst intryck på min hustru.

      Vid hennes fråga vaknade min svartsjuka och vädrade. Hur intimt var egentligen förhållandet mellan henne och Rissen? I en stor fabrik kunde det ofta hända, att två personer befann sig utom synhåll för de andra, i lagerlokalerna till exempel, där balar och lårar skymde utsikten genom glasväggarna och där kanske till råga på allt ingen annan var sysselsatt vid den tiden … Också Linda hade ju haft sin tur som nattvakt i fabriken. Rissen kunde mycket väl haft sin vakt på samma gång. Allt var möjligt, till och med det värsta av allt: att det fortfarande var honom hon älskade och inte mig.

      På den tiden undrade jag sällan över mig själv, över vad jag tänkte och kände eller över vad andra tänkte och kände, såvida det inte hade direkt praktisk betydelse för mig. Först senare, under min ensamma tid som fånge, har ögonblicken kommit att vända tillbaka som gåtor och tvingat mig att undra, tyda och tyda om. Nu, så långt efteråt, vet jag, att då jag så ivrigt hoppades på „visshet“ i fråga om Linda och Rissen, ville jag egentligen inte ha en visshet om att där inte fanns något samband mellan dem. Jag ville ha visshet om att hon drogs åt annat håll. Jag ville ha en visshet som skulle göra slut på mitt äktenskap.

      Men på den tiden skulle jag tillbakavisat en sådan tanke med förakt. Linda spelade en alltför viktig roll i mitt liv, skulle jag sagt. Och det var sant, inget grubbel och inga omtydningar har sedan kunnat ändra det. I betydelse hade hon gott kunnat ta upp tävlan med min karriär. Mot min vilja höll hon mig fast på ett rent oförnuftigt sätt.

      Man kan tala om „kärlek“ som ett föråldrat romantiskt begrepp, men jag är rädd att den finns likafullt, och ända från början rymmer den ett obeskrivligt kvalfullt element. En man dras till en kvinna, en kvinna till en man, och för vart steg man närmar sig varandra, har man givit till spillo något av sig själv; en serie nederlag, där man hoppades på segrar. Redan i mitt första äktenskap – barnlöst och därför ingenting att fortsätta – hade jag känt en försmak. Linda stegrade den till mardröm. Under de första åren vi var gifta hade jag verkligen en mardröm, fast jag då inte satte den i samband med henne: jag stod mitt i ett stort mörker, själv starkt belyst med strålkastarljus; utifrån mörkret kände jag Ögonen riktade på mig, och jag vred mig som en mask för att komma undan, medan jag inte kunde undgå att skämmas som en hund över de oanständiga trasorna jag hade fått på mig. – Först senare förstod jag, att det var en god bild av mitt förhållande till Linda, där jag själv kände mig skrämmande genomskinlig, fast jag gjorde allt för att krypa undan och skydda mig, medan hon tycktes förbli samma gåta, underbar, stark, nästan övermänsklig, men evigt oroande, därför att hennes gåtfullhet gav henne ett förhatligt övertag. När hennes mun drog ihop sig till ett smalt rött streck – å nej, det var inte ett leende, varken av hån eller glädje, snarare kunde det kallas en spänning, som när man spänner en båge – och under tiden stod ögonen orörligt vidöppna – då gick alltjämt samma ilning av ångest tvärsigenom mig, och alltjämt band hon mig och drog mig lika obarmhärtigt, fast jag anade, att hon aldrig skulle öppnas för mig. Jag förmodar det är på sin plats att använda ordet kärlek, när man mitt i hopplösheten ändå håller fast vid varandra, som om trots allt ett under kunde ske – då själva kvalfullheten har fått ett slags eget värde och blivit ett vittnesbörd om att man åtminstone har ett gemensamt: väntan på något som inte finns.

      Runtomkring oss såg vi föräldrar skiljas, så fort deras barnkull blivit färdig för barnlägret – skiljas och gifta om sig för att bilda nya kullar. Ossu, vår äldste, var redan åtta år och hade alltså ett helt år varit i barnlägret. Laila, den yngsta, var fyra och hade tre år kvar i hemmet. Och sedan? Skulle vi också skiljas och gifta om oss, i den barnsliga föreställningen att samma väntan kunde bli mindre hopplös med en annan? Allt förnuft jag hade sade mig att det var en bedräglig illusion. En enda liten oförnuftig förhoppning viskade: nej nej – att du har misslyckats med Linda beror på att hon vill till Rissen! Hon hör till Rissen, inte till dig! Skaffa dig klarhet om att det är Rissen hon tänker på – så är allt förklarat, och du har ännu hopp om en ny kärlek med mening i!

      Så underligt sammanslingrat var det som vaknade vid Lindas självklara fråga.

      – Förmodligen Rissen, svarade jag och lyssnade ivrigt in i den tystnad som följde.

      – Är det ogrannlaga att fråga vad det är för ett experiment? frågade hembiträdet.

      Hon hade ju en självklar rätt att fråga, på sätt och vis var hon ju där för att hålla reda på vad som försiggick inom familjen. Och jag kunde inte inse, vad som kunde förvrängas och användas emot mig, inte heller hur det skulle kunna skada Staten, ifall ryktet om min uppfinning spreds i förväg.

      – Det är något jag hoppas Staten kommer att få nytta av, sade jag. Ett medel, som får vilken människa som helst att blotta sina hemligheter, just allt sådant som hon förut har tvingat sig att tiga med, av skam eller rädsla. Är ni härifrån staden, medsoldat hembiträde?

      Det hände ju då och då, att man stötte på folk som hämtats från annat håll i tider av folkbrist och som därför inte hade Kemistädernas allmänbildning annat än i den mån de lyckats snappa upp en smula vid vuxen ålder.

      – Nej, sade hon och rodnade, jag är utifrån.

      Närmare förklaringar om varifrån man kom var strängt förbjudna, eftersom de kunde utnyttjas i spionagets tjänst. Det var naturligtvis därför hon rodnat.

      – Då ska jag inte närmare ingå på den kemiska sammansättningen eller tillverkningen, sade jag. Det ska man kanske undvika ändå för resten, ämnet får ju under inga omständigheter komma i enskilda händer. Men ni har kanske hört talas om hur alkohol förr användes som rusmedel och vilka verkningar det hade?

      – Ja, sade hon, jag vet att det gjorde hemmen olyckliga, förstörde hälsan och i värsta fall ledde till skälvningar i hela kroppen och hallucinationer av vita möss, höns och dylikt.

      Jag kände igen de helt elementära läroböckernas ord och smålog. Hon hade tydligen inte hunnit lägga sig till med Kemistädernas allmänbildning.

      – Alldeles riktigt, sade jag, så var det i värsta fall. Men innan det gick så långt, hände det ofta, att de berusade pratade bredvid munnen, förrådde hemligheter och begick oförsiktiga handlingar, därför att deras förmåga av skam och rädsla var rubbad. Det är de verkningarna mitt medel har – tänker jag mig, eftersom jag inte har prövat färdigt än. Men det är den skillnaden, att det inte sväljs, utan sprutas direkt in i blodet, och för resten har det en helt annan sammansättning. De otrevliga efterverkningarna som ni nämnde saknar det också – åtminstone behöver man inte ge så starka doser. En lätt huvudvärk är allt försökspersonen märker efteråt, och det händer inte, som det ibland hände med alkoholberusade, att man efteråt glömmer vad man har sagt. – Ni förstår nog, att det är en viktig uppfinning. Hädanefter kan ingen brottsling neka till sanningen. Inte ens våra innersta tankar är våra egna längre – som vi så länge har trott, med orätt.

      – Med orätt?

      – Ja visst, med orätt. Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten, de också? Hittills