Hon tog ut meddelandet och läste det. Och sedan läste hon det igen.
Hon lade tillbaka det i kuvertet och gick med kuvertet fram till skrivbordet, som stod mot väggen längst in i vardagsrummet. Hon lade det där med de fyra andra meddelandena, alla med liknande text.
Hon stirrade på dem ett litet tag, rädd och förvirrad.
Hennes handflator blev svettiga och hjärtat började slå hårdare.
Vem är det som förföljer mig? undrade hon. Och varför?
Sedan gjorde hon exakt det hon brukade göra när någonting störde henne. Hon ignorerade det. Hon förträngde tanken på det nya brevet, och det korta meddelandet, och gick ut genom dörren för att träffa Martin.
När hon kom ut ur byggnaden blinkade meddelandet i hennes medvetande, nästan som en neonskylt.
JAG VET VAD SOM EGENTLIGEN HÄNDE.
Det var helt meningslöst, men ändå, samtidigt kändes det så otroligt meningsfullt.
Hon såg ner på sin egen skugga på trottoaren och kunde inte låta bli att gå lite snabbare. Hon visste att hon inte kunde undvika ett problem genom att strunta i det, men det fick henne åtminstone att känna sig bättre till mods.
JAG VET VAD SOM EGENTLIGEN HÄNDE.
Hennes fötter verkade vara i samförstånd, och de ville att hon skulle stanna, vända om, springa hem och fundera ut vad meddelandena betydde – ringa någon. Kanske polisen. Kanske tillochmed Chloe.
Men Danielle gick bara snabbare.
Hon brukade vara bra på att lämna det förflutna bakom sig, oftast i alla fall.
Varför skulle det vara annorlunda med breven?
KAPITEL TRE
“Så du envisas fortfarande med kyckling, är det så?”
Det var en sådan oskyldig fråga egentligen, men det fick Chloe att känna en sådan ilska. Hon bet sig försiktigt i läppen för att hålla tyst.
Sally Brennan, Stevens mamma, satt mitt emot henne och log så där nedlåtande som bara en sann hemmafru á la 50-tal kunde göra.
“Ja, mamma”, sa Steven. “Det är mat… mat jag förmodligen inte ens kommer kunna äta för att jag kommer vara så nervös. Om någon vill klaga över maten på min bröllopsfest, då kan de gå hem. Kanske köpa lite Taco Bell på vägen.”
Chloe höll hört i Stevens hand under bordet. Han hade uppenbarligen märkt hur irriterad hon hade blivit. Det var sällan han sa ifrån när hans mamma satte igång med sitt gnäll, men de få gånger han gjorde det framstod han som en sann hjälte.
“Jaha, men det är väl ingen trevlig attityd”, sa Sally.
“Han har rätt”, sa Wayne Brennan, Stevens pappa, från andra sidan bordet. Vinglaset framför honom stod tomt för tredje gången under kvällens middag och han sträckte sig mot mitten av bordet där rödvinsflaskan stod. “Ärligt talat, det är ingen som bryr sig om maten på festen. Det är spriten de ser fram emot. Och vi kommer ha öppen bar, så …”
De pratade inte mer om det, men den sura minen på Sallys ansikte talade för sig själv; hon tyckte fortfarande att kyckling var ett osmakligt val.
Men det var inget nytt med det. Hon tjatade och klagade över så gott som alla val Chloe och Steven någonsin hade gjort. Och hon påminde dem konstant om vem som betalade för bröllopet.
Det var inte bara Chloe som hade flyttat till Pinecrest, utan även Stevens föräldrar bodde där sedan fem år tillbaka. Tekniskt sett bodde de strax utanför Pinecrest på en mindre ort som hette Elon. I tillägg till Stevens nya jobb, var det ännu ett skäl till varför Chloe och Steven hade bestämt sig för att flytta till Pinecrest. Han arbetade som mjukvaruutvecklare på ett företag som var anställt av staten, och blev erbjuden en tjänst som helt enkelt hade varit för bra för att tacka nej till. Chloe praktiserade på FBI samtidigt som hon jobbade på sin magisterexamen i straffrätt. Eftersom det var så nära till FBI:s huvudkvarter i Baltimore, passade det helt perfekt.
Chloe ångrade dock redan att de hade flyttat så nära Stevens föräldrar. Wayne var mestadels okej. Men Sally Brennan var, minst sagt, en snorkig kärring som älskade att lägga näsan i blöt och ha åsikter om andras liv.
De var hyfsade människor egentligen, båda pensionerade, välbärgade och glada för det mesta. Men de pjoskade också med Steven. Han var ensambarn och han hade erkänt för Chloe att hans föräldrar hade skämt bort honom som fan många gånger. Och det innebar också att de var överbeskyddande. Det var en av de största anledningarna till varför det riktigt kröp i Chloe varje gång de ville gå igenom bröllopsplanerna.
Vilket de, tyvärr, satte igång med vid middagsbordet. Sally ville omedelbart diskutera bröllopsmenyn.
“Så, hur trivs ni i huset?” frågade Wayne, som var lika ivrig som Chloe att prata om någonting annat än bröllopet.
“Det är toppen”, sa Chloe. “Vi kommer arbeta oss igenom labyrinten av kartonger inom ett par dagar.”
“Åh, och kan ni tänka er”, sa Steven. “En kvinna som Chloe gick på gymnasiet med bor på vår gata – bara ett par hus bort. Är inte det helt galet?”
“Kanske inte lika galet som det verkar”, sa Wayne. “Den här stan är helt enkelt för jäkla liten. Det bara är så att du kommer stöta på någon du känner, förr eller senare.”
“Speciellt i de områden där alla hus ligger ovanpå varandra”, sa Sally med ett flin, och gjorde en inte-så-subtil anmärkning på deras val av bostadsområde.
“Våra hus ligger inte ovanpå varandra”, sa Steven.
“Ja, vi har en hyfsad storlek på vår tomt”, tillade Chloe.
Sally ryckte på axlarna och tog ännu en stor klunk av sitt vin. Sedan verkade det som att hon satt och funderade på sin nästa kommentar, kanske övervägde hon till och med att hålla den för sig själv, men så fick den komma ut i alla fall.
“Din gymnasiekompis är inte den enda i Pinecrest, eller hur?” frågade hon. “Din syster bor också i krokarna, om jag inte minns fel.”
“Jo, det gör hon.”
Hennes svar var kort utan att vara oförskämt. Sally Brennan stack inte under stolen med att hon tyckte illa om Danielle, även om de bara hade träffats två gånger. Tyvärr var Sally en riktig kliché - en av de där uttråkade hemmafruarna som levde för skandaler och skvaller. Så när hon hade fått veta att Chloe hade en syster med ett struligt och mörkt förflutet, hade hon blivit både förskräckt och fascinerad på samma gång.
“Vi behöver inte prata om det nu, mamma”, sa Steven.
Chloe önskade att det hade känts som att han försvarade henne, men hon kände sig snarare förolämpad. Vanligtvis när de pratade om Danielle brukade Steven hålla med sin mamma. Han brukade kunna avgöra när det var dags att hålla käften, men hans mamma hade inte den förmågan.
“Kommer hon att vara brudtärna?” frågade Sally.
“Ja.”
Sally himlade inte med ögonen, men hennes ansiktsuttryck visade tydligt vad hon ansåg om det.
“Hon är min syster”, sa Chloe. “Så ja, jag har bett henne att vara min brudtärna.”
“Jo, visst är det så”, sa Sally, “men jag har alltid ansett att man ska vara försiktig när man väljer brudtärna. Det är en stor