Sex veckor med snubben …du borde känna honom bättre än så, tänkte hon medan hon tog på sig trosorna.
Hon klädde på sig framför fullängdsspegeln som satt på hennes sovrumsvägg. Först provade hon några skjortor, men sedan bestämde hon sig för att köra på någonting mer avslappnat. Det blev en svart, något tight t-shirt och ett par väldigt enkla jeans. Hon var inte den typen av tjej som hade en massa klänningar och kjolar. Hon brukade vanligtvis ta på sig det första hon hittade på morgonen. Hon visste att hon hade blivit välsignad med sin mammas vackra utseende, och eftersom hon också hade otroligt fin hud brukade hon inte ha så mycket smink på sig. Hennes färgade svarta hår och intensiva bruna ögon var en perfekt kombination; hon kunde gå från oskyldig och söt till aggressivt sexig på ett ögonblick. Det var en av anledningarna till varför hon aldrig hade stört sig på sina små bröst.
Hon tittade snabbt i spegeln och såg samma kropp, samma ansikte och samma t-shirt med bandtryck som hon hade haft som tonåring. Danielle var redo att gå ut för att träffa Martin.
Han var lite utav en hårding och hade hållit på med amatörboxning ett tag, eller det sa han i alla fall. Det var inte svårt att tänka sig med tanke på hans kropp (ännu en anledning till varför hon höll på att tappa sitt tålamod) och nu frilansade han som IT-specialist. Men, liksom henne, tog han inte livet på så stort allvar och han gillade att dricka mycket. Än så länge verkade det som att de var en perfekt kombo.
Men ändå. Sex veckor utan sex. Hon kände en hel del press. Tänk om han vägrade? Tänk om han verkligen ville ta det långsamt och hon helt enkelt inte kunde vänta längre?
Med en suck gick hon till kylskåpet. För att lugna sina nerver tog hon en Guinness från kylen, öppnade burken och drack en slurk. Hon insåg att hon drack alkohol efter att ha tagit en No-Doz, men struntade i det. Det var verkligen inte det värsta hon hade utsatt sin kropp för.
Hennes telefon ringde. Om han ringer för att ställa in nu så dödar jag honom, tänkte hon.
När hon såg att det inte var hans namn på skärmen slappnade hon av. När hon såg att det var hennes syster, sjönk hon ihop. Hon visste att det var lika bra att svara. Om hon inte gjorde det skulle Chloe ringa igen om femton minuter. Envishet var en av deras få gemensamma karaktärsdrag.
Hon svarade, och hoppade över hälsningsfraserna som hon ofta gjorde. “Välkommen tillbaka till Pinecrest”, sa hon, så monotont som möjligt. “Du officiellt en invånare igen?”
“Beror på om du frågar mig eller alla ouppackade kartonger”, svarade Chloe.
“När kom du fram?” frågade Danielle.
“I morse. Vi har äntligen tömt hela flyttbilen och nu försöker vi gå igenom alla kartonger och se vart allt ska vara.”
“Behöver du någon hjälp?” frågade Danielle.
Den tillfälliga tystnaden på andra sidan linjen betydde förmodligen att Chloe hade blivit förvånad över denna oväntade generositet. Sanningen var den att Danielle bara hade frågat för att hon visste att Chloe skulle tacka nej. Eller ja, snarare, Steven skulle inte vilja att Chloe tackade ja.
“Vet du, jag tror att vi klarar oss just nu. Jag önskar att jag hade ringt dig tidigare innan vi tömde flyttbilen på alla jäkla kartonger.”
“Då kanske jag inte hade erbjudit någon hjälp”, sa Danielle med torr sarkasm.
“Hur som helst, lyssna på det här. Kommer du ihåg Kathleen Saunders från gymnasiet?”
“Knappt”, sa Danielle, namnet påminde henne om ett glatt och leende tonårsansikte på en tjej som alltid kom för nära när hon pratade.
“Visar sig att hon bor på samma gata. Bara två hus ner. Hon kom förbi för ett tag sedan och sa hej. Hon bjöd också in mig och Steven till en kvartersfest i helgen.”
“Wow, det är din första dag och du låter redan jävligt hemtam. Har du köpt en minibuss ännu?”
Ännu en kort tystnad; Danielle tänkte att Chloe förmodligen försökte avgöra om kommentaren var en syrlig förolämpning eller bara ett skämt. “Inte ännu”, svarade hon till slut. “Behöver bäbisarna först. Men tänk på kvartersfesten… Jag tycker att du borde komma. Kathleen frågade efter dig.”
“Jag känner mig smickrad”, sa Danielle, inte alls smickrad.
“Du, vi kommer att umgås förr eller senare”, sa Chloe. “Vi kan lika gärna göra det snart så slipper vi jaga varandra i telefon. Och jag skulle verkligen vilja visa dig huset.”
“Jag kanske har en dejt den dagen”, sa Danielle.
“Menar du en riktig dejt eller bara en av dina stackars engångsligg?”
“En riktig dejt. Jag tror att du skulle gilla honom.” Det var skitsnack. Hon var ganska säker på att Chloe inte skulle godkänna Martin överhuvudtaget.
“Vet du hur vi kan ta reda på det? Ta med dig honom.”
“Åh Gud, du är omöjlig.”
“Är det ett ja?” frågade Chloe.
“Det är ett vi får se.”
“Det duger för mig. Hur är det med dig, Danielle? Går det bra med allt?”
“Visst, antar det. Det går bra på jobbet och jag ska snart gå ut på dejt med samma kille för den tjugonde gången.”
“Ojdå, då måste han vara speciell”, skojade Chloe.
“På tal om det, så måste jag sticka nu”, sa Danielle.
“Visst. Jag sms:ar dig adressen. Jag hoppas att du kommer på kvartersfesten. Klockan tre, nu på lördag.”
“Lovar inget”, sa Danielle och tog en väldigt stor klunk av sin Guinness. “Hejdå, Chloe.”
Hon lade på utan att vänta på Chloes hejdå. Hon visste inte varför, men det hade varit ett utmattande samtal.
En kvartersfest, tänkte hon med bitter sarkasm. Jag vet att vi inte pratar ofta, men jag trodde ändå att hon kände mig bättre än så…
Med den tanken i bakhuvudet, kom hon att tänka på sin mamma. Det hände ofta när hon var irriterad på Chloe. Medan hon tänkte på mamma, lade hon handen på sin hals. Hon märkte att det var tomt där och skyndade sig genom den lilla lägenheten och tillbaka in i sovrummet. Hon gick fram till smyckeskrinet på byrån och tog fram sin mammas silverhalsband – så gott som det enda hon ägde, som en gång i tiden hade tillhört Gale Fine. Hon fäste det runt halsen och stoppade det lilla hängsmycket under t-shirten.
Danielle kände smycket vila mot huden och undrade hur ofta Chloe tänkte på deras mamma. Hon försökte också komma ihåg när de senast hade pratat om vad som hände den där morgonen för sjutton år sedan. Hon visste att de båda plågades av händelsen, men å andra sidan, det är väl ingen som gillar att prata om sina demoner?
Nu var det bara tio minuter innan hon behövde gå till sin träff med Martin, så hon klunkade i sig resten av ölen. Hon tänkte att hon lika gärna kunde gå nu och komma dit lite tidigare. Hon gick mot ytterdörren för att göra just det, när benen låste sig.
I glipan under ytterdörren