Innan Thor hann avsluta tanken hördes ljudet av fotsteg, tunga stövlar som trampade längs stenkorridorerna. Han hörde rasslet av nycklar, och ett ögonblick senare skymtades en bred fångvaktare, den man som släpat Thor hit och slagit honom i ansiktet. Vid synen av honom kände Thor smärtan över kinden. Först nu blev han medveten om den och kände en rent fysisk avsky.
”Men är det inte den lilla idioten som försökte sig på att mörda kungen.” Fångvaktaren blängde mot honom när han vred om nyckeln i låset. Efter att flera klackande ljud ekat från låset sträckte han sig fram och sköt celldörren åt sidan. Han höll handfängsel i ena handen och en liten yxa hängde vid hans sida.
”Du får ditt tids nog”, snäste han åt Thors håll, och vände sig sedan mot Merek. ”Men nu gäller det dig, lilla tjuvunge. Tredje gången gillt”, sa han med ett hånflin, ”och inga undantag.”
Han kastade sig fram mot Merek, grep honom hårt, vred en arm bakom hans rygg, fäste handfängslet och länkade sedan dess andra ände till en krok i väggen. Merek skrek, ryckte vilt i kedjan och försök att komma loss – men det var hopplöst. Fångvaktaren klev upp bakom, greppade honom med en björnkram och tryckte hans andra hand ned mot en stenbänk.
”Det här skall väl lära dig att inte stjäla”, fräste han.
Han lossade yxan från bältet och lyfte den högt över huvudet, med sitt vidöppna gap i ett grin där hans fula tänder stack fram.
”NEJ!”, skrek Merek.
Thor satt där, helt stel av fasa, och såg fångvaktaren ta sikte mot Mereks handled och hugga. Han insåg att om bara några sekunder skulle den där pojken inte längre ha någon hand. Den skulle vara avskuren, för alltid, och det av inga andra skäl än småstölder av mat för att hjälpa till att föda sin familj. Orättvisan i alltsammans brände i honom och han visste att han inte kunde tillåta det. Det var inte rätt.
Thor kände en hetta i kroppen, och sedan en känsla av lågor inom sig, som steg upp från fötterna och flödade ut i hans handflator. Han kände tiden sakta ned, hur han själv rörde sig snabbare än mannen – hur yxan hängde där mitt i luften. Han kände ett brinnande klot av kraft i handen, och slungade det mot vakten.
Han såg häpet hur en gul sfär sköt fram från hans handflata, for genom luften och lyste upp den mörka cellen på vägen – och rakt mot fångvaktens ansikte. Den träffade huvudet, och i samma ögonblick tappade mannen yxan, flög med ett brak in i väggen och tuppade av. Thor hade räddat Merek, bara ett ögonblick innan eggen nått hans handled.
Merek såg mot Thor, med ögonen vidöppna.
Fångvakten ruskade på huvudet och började resa sig för att gripa tag i Thor. Men Thor kände kraften brinna i kroppen, och när vakten kommit på fötter och vänt sig mot honom sprang han fram, hoppade upp i luften och gav honom en spark i bröstet. Thor kände en styrka han aldrig känt förr rusa genom musklerna och hörde ett sprakande ljud när sparken träffade och slungade den tungsatte mannen, bakåt genom luften och med en duns in i väggen, där han segnade ned i en hög på golvet, ordentligt medvetslös den här gången.
Merek stod där, chockad, och Thor visste precis vad han måste göra. Han grep tag i yxan och skyndade fram, höll kedjan mot stenen och högg till. En gnista sköt genom luften och en av kedjans länkar bröts. Merek ryckte till och lyfte sedan huvudet, såg kedjan ligga där vid sina fötter, och han insåg att han var fri.
Han stirrade mot Thor med öppen mun.
”Jag vet inte hur jag skall tacka dig”, sa Merek. ”Jag vet inte hur du gjorde det där, vad det nu var, eller vem du är – eller vad du är – men du räddade livet på mig. Jag står i skuld till dig. Och det är inget jag tar lätt på.”
”Du är inte skyldig mig något”, sa Thor.
”Fel”, sa Merek, och sträckte sig fram och grep honom om armen. ”Du är min bror nu. Och jag skall återgälda dig. På något sätt. En dag.”
Med det vände sig Merek och skyndade ut genom den öppna celldörren och ned längs korridoren, åtföljd av skränet från de andra fångarna.
Thor tittade bort och såg den medvetslösa vakten och den öppna celldörren och förstod att han också måste göra något. Fångarnas skrin blev allt högre.
Thor steg ut, såg åt båda håll, och beslöt att springa i motsatt riktning från Merek. De kunde trots att inte fånga dem båda på samma gång.
Kapitel tre
Thor sprang genom natten, genom kaoset på Kungsgårds gator och chockades av förvirringen runtom. Det var trängsel på gatorna och packat av folk som skyndande fram och åter i upphetsningen. Många bar facklor som lyste upp natten och kastade mörka skuggor över alla ansikten – samtidigt ringde klockan från slottet oupphörligt. Det var en dov klang och den ljöd en gång i minuten. Thor visste vad den betydde: död. Det var en dödsringning. Och det fanns bara en i riket för vilket klockorna kunde ringa den natten: kungen.
Thors hjärta bultade där han gick. Dolken från drömmen glimmade framför hans ögon. Hade det hänt?
Han måste få veta. Han sträckte sig fram och grep tag i en pojke som sprang åt andra hållet.
”Vart är du på väg?”, frågade Thor. ”Varför all uppståndelse?”
”Har du inte hört?”, utropade pojken, nästan i panik. ”Kungen ligger för döden! Knivhuggen! Folk trängs utanför Kungsporten för att höra det senaste. Stämmer det så är det illa för oss alla. Begriper du? Ett land utan kung?”
Med det skakade pojken av sig Thors hand och sprang vidare in i natten.
Thor blev stående, med bultande hjärta och ovillig att ta in vad som hänt. Drömmarna, alla hans föraningar – de var mer än bara fantasier. Han hade sett in i framtiden. Två gånger. Och det skrämde honom. Hans krafter gick djupare än vad han själv anade, och de tycktes bli starkare för var dag som gick. Vart skulle det sluta?
Han stod där och försökte besluta vart han skulle ta vägen. Han hade flytt. Men nu hade han inte längre någon idé om vart han skulle vända sig. Inom kort skulle vakterna – och kanske hela Kungsgård – vara ute på gatorna och söka efter honom. Det faktum att han hade flytt skulle få honom att se ännu skyldigare ut. Men å andra sidan, det faktum att MacGil stuckits ned när han själv satt fängslad – borde inte det fria honom från misstankar? Eller skulle det bara se ut som om han var en del av en större konspiration?
Thor hade inte råd att ta några risker. Det var ingen tvekan om att ingen i riket just nu hade någon lust att se klart på saken – alla på gatorna runtom var ute efter blod. Och han skulle förmodligen utses till syndabock. Han behövde en tillflyktsort, någonstans där han kunde rida ut stormen och rentvå sitt namn. Säkrast vore att fly, att söka skydd i sin gamla by, eller ännu längre bort – så långt det gick att komma från Kungsgård.
Men Thor hade ingen lust att ta den säkraste vägen, han var inte sådan. Han ville bli kvar där, rentvå sitt namn och behålla sin plats i Legionen. Han var ingen feg stackare, och inte den som flydde. Mest av allt ville han träffa MacGil igen innan han dog – om han nu ännu var i livet. Han var tvungen att träffa honom. Han plågades av skuldkänslor för att han inte kunnat förhindra mordet. Vad var meningen med att visa honom kungens död, om det nu ända inte fanns något han kunde göra åt det? Och varför hade han sett honom förgiftas, när han i själva verket stuckits ned med kniv?
När Thor stod där, när han övervägde med sig själv, slog det honom: Reece. Reece var den ende han kunde lita på att inte överlämna honom till vakterna, och som kanske till och med skulle ge honom en tillflyktsort. Han anade att Reece skulle tro honom. Reece visste att Thor verkligen älskat hans far, och om någon hade möjlighet att rentvå Thors namn så var det han. Han måste hitta honom.
Thor satte av genom gränderna, hit och dit och i motsatt riktning mot folkmassan,