Där låg MacGil, hans förre kung, med vidöppna ögon, död…
Thor blickade upp och såg plötsligt kungens betjänt stå över dem. Han höll en stor juvelbesatt bägare, den som Thor kände igen från festen, av guld och klädd med rader av rubin och safir. Samtidigt som han stirrade på Thor hällde tjänaren vinet från bägaren över kungens bröst. Det skvätte upp över Thors ansikte.
Thor hörde ett skri och vände sig och såg sin falk, Estopheles, sitta på kungens skuldra och slicka upp vinet från kinden.
Thor hörde ett ljud och vände sig och såg Argon stå över honom och blicka ned med en sträng blick. I ena handen höll han den glänsande kungakronan. I den andra höll han sin stav.
Argon klev fram och tryckte bestämt kronan på Thors huvud. Thor kunde känna den, tyngden som vilade och passade precis, och metallen som slöt tätt kring hans tinningar. Han såg förundrad upp på Argon.
”Nu är du kung”, förkunnade Argon.
Thor blinkade till, och när han öppnade ögonen stod alla Legionens medlemmar framför honom, och Silvergardet – hundratals män och pojkar som trängdes i kammaren och vände sig mot honom. Som en man föll de på knä och bugade sig för honom, med ansiktena långt ned mot golvet.
”Vår kung”, hördes en kör av röster.
Thor vaknade med ett ryck. Han satte sig upp med flämtande andhämtning och såg sig vilt omkring. Det var mörkt härinne, och fuktigt, och han insåg att han satt på ett stengolv med ryggen mot väggen. Han kisade i mörkret, såg konturerna av ett avlägset järngaller och bortom det en facklas fladdrande låga. Och så kom minnet tillbaka: fängelsehålan. De hade släpat honom hit ned, efter festen.
Han mindes att vakten slagit honom i ansiktet och insåg att han varit medvetslös, men visste inte hur länge. Han satte sig upp och andades snabbare och försökte skaka av sig den obehagliga drömmen. Det hade känts så verkligt, och han bad att det inte var sant – att kungen inte var död. Bilden av den döde kungen hade etsat sig fast i sinnet. Hade han verkligen sett något? Eller var alltsammans bara inbillning?
Thor kände någon sparka honom på fotsulan och tittade upp och såg en figur torna upp sig över honom.
”Hög tid att vakna nu”, hördes en röst. ”Jag har väntat i timmar.”
I det svaga ljuset urskilde Thor en tonårspojkes ansikte, någon ungefär i hans egen ålder. Han var kort, smal och med insjunkna kinder och koppärr i ansiktet – men ändå såg det ut att finnas både intelligens och vänlighet i de gröna ögonen.
”Jag heter Merek”, sa han. ”Din cellkamrat. Vad har du åkt in för?”
Thor satte sig upprätt och försökte samla tankarna. Han lutade sig mot väggen, drog händerna genom håret och försökte minnas, få någon ordning på det.
”De säger att du försökte döda kungen”, fortsatte Merek.
”Det var just vad han gjorde, och om han någonsin kommer ut på den här sidan gallret igen så ska vi slita honom i stycken”, snäste en röst.
Det utbröt en kakafoni av klonkande tennmuggar som slogs mot järngaller, och Thor tittade upp och såg att hela korridoren kantades av celler där fångar med groteska utseenden tryckte sina ansikten mot gallren och grinade mot honom i det fladdrande fackelskenet. De flesta var orakade och saknade tänder, och vissa såg ut att ha varit där nere i åratal. Det var en ohygglig syn och Thor tvingade sig att se bort. Var han verkligen här nere? Skulle han bli fast här för evigt, fångad med dessa människor?
”Bry dig inte om dem”, sa Merek. ”Det är bara du och jag i den här cellen. Hit kommer de inte. Och jag bryr mig inte ett skit om du förgiftat kungen. Det skulle jag gärna göra själv.”
”Jag förgiftade inte kungen”, sa Thor irriterat. ”Jag har inte förgiftat någon. Jag försökte rädda honom. Allt jag gjorde var att slå bägaren ur hans händer.”
”Och hur kunde du veta att bägaren förgiftats?”, skrek en röst från någon som tjuvlyssnat längre ned i korridoren. ”Magi förmodar jag?”
En kör av hånskratt svarade från andra celler längs korridoren.
”Han är tankeläsare!”, skrek någon annan med hånfull ton.
De andra skrattade.
”Nej, bara en tursam gissning!”, brölade ytterligare en, till allas förtjusning.
Thor stirrade ilsket, harmsen över anklagelserna och med god lust att sätta alla på plats. Men han visste att det var slöseri med tid. Och dessutom hade han inget behov av att försvara sig inför dessa brottslingar.
Merek såg på honom med en blick som inte var lika skeptisk som de övrigas. Han såg ut att tänka på saken.
”Jag tror dig”, sa han tyst.
”Gör du?”, frågade Thor.
Merek ryckte på axlarna.
”När all kommer omkring, om du nu fått för dig att förgifta kungen, skulle du verkligen vara så dum att du talade om det för honom?”
Merek vände sig om och gick några steg och satte sig på sin sida av cellen, med ryggen lutad mot väggen och ansiktet mot Thor.
Nu var det Thors tur att vara nyfiken.
”Varför är du här?”, frågade han.
”Jag är en tjuv”, svarade Merek, med viss stolthet i rösten.
Thor häpnade. Han hade aldrig träffat någon tjuv, ingen riktig tjuv. Själv hade han aldrig kommit på tanken att stjäla och alltid förundrats över att vissa människor faktiskt gjorde det.
”Men varför det?”, frågade Thor.
Merek ryckte på axlarna.
”Min familj har ingen mat. De måste ju äta. Jag har inte gått skola och har inga andra färdigheter. Att stjäla är vad jag kan. Inget stort. För det mesta bara mat. Vad som behövs för att de skall klara sig helt enkelt. Jag har kommit undan med det i åratal. Men så åkte jag dit. Det här är tredje gången fast förresten. Tredje gången, det är den värsta.”
”Varför det?”, undrade Thor.
Merek blev tyst och skakade sedan långsamt på huvudet. Thor såg hur hans ögon tårades.
”Kungens lag är sträng. Den ger inga undantag. Tredje gången tar de din hand.”
Thor blev alldeles förskräckt. Han såg ned på Mereks händer. De var båda kvar ännu.
”De har inte hämtat mig än”, sa Merek. ”Men de kommer.”
Thor mådde illa vid tanken. Merek såg bort, som om han skämdes, och det gjorde Thor också. Han ville inte tänka på det.
Thor vilade huvudet i händerna. Huvudvärken var fruktansvärd och han försökte samla tankarna. De senaste dagarna var som en virvelvind. Så mycket hade hänt, så snabbt. Å ena sidan hade han en känsla av triumf: han hade sett framtiden, förutsagt att MacGil skulle förgiftas och räddat honom. Kanske kunde trots allt ödet ändras. Thor kände en viss stolthet – han hade räddat kungen.
Å andra sidan så befann han sig här nu, i fängelsehålan och utan möjlighet att rentvå sitt namn. Alla hans hopp och drömmar hade grusats, alla möjligheter att bli en i Legionen försvunnit. Nu fick han skatta sig lycklig om han inte blev kvar här resten av livet. Och det plågade honom att tänka att MacGil, som tagit emot honom som en del av familjen, trott att Thor verkligen tänkt mörda honom. Och det plågade honom att Reece, hans bäste vän, också han kunde tro att han försökt döda fadern. Och ännu värre, Gwendolyn. Han tänkte på deras sista möte – hur hon trott att han besökt horhus – och han kände att allt som var gott i livet plötsligt tagits ifrån honom. Han undrade varför han drabbades av allt detta. Han hade, trots allt, bara