Tankarna var fortfarande fästade på möjligheten att finna ett “transportabelt” gömställe för den blåa diamanten, ett gömställe, som passade att föra med sig på resor.
Och medan hon, ännu hypnotiserad, stirrade på de blanka ugnsluckorna, somnade hon in. Hennes sista rediga tanke var denna:
“Ljusstaken är ett utmärkt gömställe tills vidare men i morgon måste jag finna ett, som duger att användas på resor.”
Lilly vaknade sent nästa morgon vid en knackning på dörren.
Ännu yrvaken svarade hon:
“Kom in!”
Men hon kom i samma ögonblick att tänka på att hon ju reglat dörren i går kväll. Därför ropade hon:
“Vänta, Mary, dörren är stängd, jag skall öppna.”
Men till hennes gränslösa förvåning gick dörren upp innan hon hann sticka foten utanför täcket och hennes kammarjungfru trädde in.
“Vad, var dörren olåst, Mary?”
“Ja, jag tog i vredet och då gick den upp,” svarade flickan.
Lilly såg ytterst förvånad på henne.
“Men jag minnes alldeles tydligt, att jag reglade den,” påstod hon.
Kammarjungfrun kunde naturligtvis inte svara varken det ena eller andra, men antog, att fröken Lilly måste ha missmint sig och i verkligheten glömt att stänga dörren i lås.
Lilly själv satt upprest i sängen och bara stirrade förundrad framför sig.
Om hon dock inte så tydligt mindes, att hon just denna natt reglat dörren, just nu, då den dyrbara diamanten förvarades i hennes rum, och hon kastade en blick bort mot ljusstaken, i vilken hennes dyrbara skatt var dold.
Men, vad var detta?
Hon ville inte tro sina ögon.
Staken stod på sin plats på toalettbyrån, men ljuset, som hon så omsorgsfullt pressat ned i hållaren, låg på byrån.
Med ett raskt hopp stod hon på golvet, förskräckelsen och spänningen var oerhörda och hon störtade fram till byrån.
Hon såg ned i ljushållaren. Den var tom.
Runt omkring staken låg stearinbitar strödda liksom ett svagt snöfall och på toalettbyrån, inte långt ifrån syntes hennes ciselerade brodérsax – den hade tydligtvis använts till framskaffandet av den blåa diamanten ur stearinet, ty dess egg var alldeles full av stearin och i ciseleringens fördjupningar bildade samma material vita linjer.
Alldeles överväldigad av denna oerhörda olycka utstötte Lilly ett gällt skrik och störtade medvetslös till golvet.
V
Rivalerna
Sov direktör Morell dåligt denna natt, som inletts med förlusten av den blåa diamanten och avslutats med meddelandet tidigt på morgonen om dotterns svimningsanfall, så var detta inte mindre fallet med notarien Richter.
Även om endast tjugufem år gammal var Arthur Richter i mångt och mycket betydligt mera utvecklad än man vid första ögonkastet kunde vara frestad att förmoda. De trofasta ögonen tydde för många på det oerfarna gossesinnet, men det bestämda draget kring munnen jävade detta och lät ana, att det låg mycket av mannens fasthet i karaktären.
När han kom hem i sin våning, belägen vid Sibyllegatan och bestående av arbetsrum och sängkammare, tände han med eftertänksam min ljuset och hängde mycket långsamt och varligt av sig sin överrock.
Därpå gick han fram till den skinnbeklädda soffan, tog en cigarett ur etuiet och tände den samt slog sig ned, under det han lät skyar av tobaksrök sväva omkring sig.
Ett par djupa veck lade sig i pannan och han utbrast:
“Tredubble dåre och narr!”
Han började filosofera över aftonens tilldragelser.
Och han hade inte ord starka nog att till fullo[37] stämpla sig själv som den lättsinnige unge man han varit, som så alldeles tappat huvudet för ett par blåa flickögons skull.
Jo, detta kunde bli en förskräcklig historia, och han tänkte sig levande in i hur allt kom att gestalta sig, och medan han tänkte svällde ådrorna på hans panna och kallsvetten trängde fram som klara pärlor.
Att man upptäckte – och det snart nog – att glasbiten i etuiet var en dålig efterapning av diamanten, det tog Richter för givet[38].
Och att den tämligen hetsige direktör Axel Morell, känd i hela Stockholm för sin häftighet och handlingssnabbhet, ögonblickligen skulle anlita en detektiv, det ansåg han vara alldeles självfallet.
Nå, nu berodde det på, hur pass duktig detektiv Morell lyckades att finna, men oavsett detta så var det ganska riskabelt för Arthur Richter, ty till och med det allra dåligaste detektivämne borde, menade han, upptäcka att det var han, Richter, som begått själva handlingen.
Fördömt alltsammans![39]
Om han i morgon skulle be Lilly att hon lämnade sin far diamanten, det blev nog endast obehag annars, lämna den redan nu, innan ännu någon misstänkte det minsta, eller att hon rent av bytte tillbaks den falska glasbiten med den äkta diamanten, ja, det skulle han göra.
Hennes motiv var så stort och ädelt – hon ville offra en ren lyxartikel för försvaret – göra om diamantens värde i reda pengar och anonymt skänka denna stora summa till Stockholms försvar – men Herre Gud – allt fick ske med måtta[40] och inte med en sådan förtvivlat stor risk som detta.
Nå – hur det än gick, så fick han nu ta följderna av det gjorda steget – kanske allt förlöpte långt fredligare än han nu inbillade sig.
Torsten Nilson, även han i samma lyckliga ålder som Richter, var filosofie kandidat och tillbad den vackra Lilly med glödande passion. Att han av denna orsak dödligt hatade Richter ligger i sakens natur[41] och ingen skulle hellre än han se, att han kunde slå honom ur brädet[42] hos den unga flickan.
När han vandrade hemåt i kvällen från balen hos Morells, sysselsatte han sig med att smida mörka planer mot notarien. Men de tog ingen fast form – han bara önskade, att han på ett eller annat sätt skulle kunna grundligt skada Richter i Lillys ögon.
Med dessa tankar uppnådde han Tegnérlunden; han stack nyckeln i porten till ett av husen och trädde in; han gick raskt upp med hissen och öppnade dörren till sin bostad.
Inkommen gick han oroligt av och an på golvet – handskarna kastade han i en stol – rocken och hatten på soffan och hela tiden mumlade han:
“Den där sabla Richter, den där sabla Richter!”
Till slut kunde han inte hålla sig längre utan gick fram till telefonen och bad om Richters nummer.
Notarien svarade strax.
“Det är Nilson – Torsten Nilson,” sade kandidaten. “Jo, hör du, jag återkommer till det vi talade om i kväll.”
“Ja, återkom du – men helst inom knytnävshåll och inte i telefon är du hygglig,” svarade Arthur Richter.
Därmed gav han Torsten Nilson en ytterst kraftig avringning i örat och avbröt samtalet.
Kandidaten rasade.
“Vänta du, min gosse,” sade han för sig själv, “min tur kommer väl förr eller senare – och då!”
Därpå