Torsten Nilson undvek emellertid det slag han anade skulle komma och försvann ur budoaren.
Notarien Richter mumlade något om att de träffades nog en gång ännu i livet ifall de fick leva till i övermorgon.
Därpå tog han sin tallrik med den halvätna tårtan på och styrde ånyo sina steg till balsalen.
Under tiden fick han tillfälle att försiktigt och omärkligt leta fram diamanten ur tårtan och i ett hörn i skymundan[19] tog han upp sin portmonnä och lade ned den dyrbara ädelstenen i densamma.
Och senare, strax före det allmänna uppbrottet, överlämnade han till Lilly den blåa diamanten.
III
En ohygglig upptäckt
Gästerna lämnade det Morellska huset den ena efter den andra.
Men inne i direktörens allra heligaste satt gamle professor Theodor Mörling och hade för en gångs skull[20] riktigt kommit i prattagen[21]. Det hände endast ytterst sällan, men när det inträffade ville det aldrig sluta – det var som om en länge tillstängd damm sprängts och sökte sig nu i en vidsträckt insjö ett ohämmat utlopp.
Och så kom det sig, att ännu efter att den siste gästen avlägsnat sig satt Mörling kvar därinne och pratade.
Nu var han inne på diamanter och dessas egendomligheter, deras ljusbrytningskoeficient, deras underbara förmåga att i mörkret bevara en liten rest av allt det ljus, som om dagen bestrålat dem. Han talade om den egendomliga citrongula diamanten som är explosiv och därför måste försändas instucken i rå potatis för att inte vålla obehag om den sprang i stycken under transporten, han talade om hur diamantgruvornas ägare årligen bestals för miljoner kronors värde av negrerna och de andra arbetarna där ute.
Och plötsligt kom han att tänka på den blåa diamanten.
“Du satte väl in etuiet i ditt kassaskåp, hoppas jag,” sade han, hänvänd till direktör Morell, “eller hur?”
“Äh, prat[22], inte har vi några bovar i Stockholm,” svarade Morell. “Här var blott personliga vänner församlade och inte en kotte[23], inte ens[24] jag själv anade i morse, att en så pass[25] storartad present skulle komma – ånej, var lugn du – etuiet har hela kvällen stått bland Lillys andra presenter på bordet i gula budoaren.”
“Nå gott, men låt mig se den vackra stenen än en gång – vill du?”
“Så gärna,” svarade Morell.
Han ringde och bad den inträdande domestiken att anmoda fröken Lilly att komma in i hans rum medtagande diamantetuiet.
Efter få minuter trädde också den unga flickan in.
Hon räckte leende fadern det svarta läderetuiet.
Direktör Morell tryckte på en fjäder och locket sprang upp.
Där låg den blåa stenen och avtecknade sig vackert mot den vita grunden.
“Låt mig se,” bad Mörling.
Han tog ut den, vände på den, höll den mot ljuset och lät den blixtra i alla dess facetter. Hans min uttryckte välbehag och glädje.
Men med ens stelnade dragen. Professorns ögon öppnades till en stirrande blick och han kastade den oroligt från diamanten än till Lillys, än till hennes faders ansikte.
Till slut sade han, i det han sköt glasögonen högt upp i pannan[26]:
“Morell, Morell, vad har du gjort?”
Direktören spratt till under det att den unga flickan visade en beundransvärd självbehärskning.
“Vad menar du?”
“Den blåa diamanten är stulen, Morell, den är stulen.”
En skribents penna är för trubbig och sendräktig för att hinna med att beskriva alla de skiftande stämningar, som inom loppet av få sekunder avspeglades i direktör Morells annars tämligen stereotypa drag. En tecknares stift skulle inte heller kunna återge dem – här om någonsin, vore just filmen det rätta reproduktionsmedlet. En hel värld av förvåning, bestörtning, tvivel, smärta och ursinne låg det i dessa minspel. Och till slut sade han dock endast dessa enkla ord:
“Säger du det?”
“På hedersord[27]. Denna blåa sten är inte densamma som den jag såg vid supén. Glansen, facetteringen, reflexen, storleken, färgen – allt är för en fackman så absolut olika, att något misstag är komplett omöjligt.”
“Men – snälle bror!”
“Är farbror alldeles säker?” undrade Lilly med väl spelad förfäran.
“Absolut, min flicka.”
“Och vad är att göra?”
“Sova på saken.”
“Sova – sova – du talar då som ett murmeldjur,” fräste direktören. “Vem tusan tror du kan sova när man blivit bestulen på en halv miljon kronor?”
Lilly vände sig hastigt bort – hon kom ihåg broschen, som nu saknade två blåa stenar, av vilka den ena låg i etuiet i diamantens ställe. Hon blev rädd att den kunde förråda hennes hemlighet och med en omärklig rörelse sköt hon den spetsrosett, som hängde ned från broschen, ett stycke upp, så att dess veck och spetsar skylde smycket.
Så vände hon sig mot professorn:
“Ja, så farbror kan säga – vem kan sova i natt?”
“Men snälla vänner, vad skulle man kunna göra i denna natt? Intet. Nej, vänta ni till i morgon, det är det enda riktiga.”
“Men, vad är att göra?” undrade direktören.
“Lås den gula budoaren väl och tillkalla i morgon bittida en detektiv,” sade professorn. “Och vad min sakkunskap som diamantkännare anbelangar, så står den till er disposition, kära vänner.”
“Men om vi aldrig finner diamanten mera?” sade direktor Morell.
Professorn skrattade.
“Du vet inte vad du säger, min bror,” sade han till slut. “En diamant är något annat än ett vanligt skiljemynt, må du tro. Tror du, att en person som först stulit en värdefull diamant, en person, som alltså vet dess oerhörda värde, skulle låta den slarvas bort, ånej, tjuven passar på sin diamant som om det var hans omistliga öga, min vän. Och jag tror, att en diamanttjuv inte har en sekunds lugn han grips av en febril oro, han vet inte, hur han bäst skall kunna gömma sin skatt – han flyttar och flyttar på den och intet gömställe är gott nog; sedan kommer den ohyggliga spänningen då han skall uppsöka köpare till den stulna juvelen. Då gratulerar jag honom! Överallt spanar detektiver, alla handlare med ädelstenar varskos ånej – att ni få tillbaka den blåa diamanten, på det sätter jag mitt ärliga, vetenskapliga namn i pant[28], men när, det blir en annan fråga.”
Lilly åhörde professorns föredrag och ju mer han talade om diamanttjuvens besvärligheter, desto obehagligare kände hon sig till mods.
Hu, nu blev hon ju själv en sådan där nervös, halvt ihjälskrämd tjuvgodsgömmare och hon anade, att den närmaste framtiden kanske inte alls kom att bli så trevlig, som hon tänkt sig den.
Om hon rent