HIPPA, (Ylimmäinen Metän Kuningas) Faunus el. Pan, den förnämste
Skogs-Gud, kanske den samme, som titleras Kuippana; skulle drifva
Skogsdjur i giller och fällor, hvarom han anropas således:
Kuippana metän kuningas,
metzä Hippa halliparta,
Kulettele kultiasi
Mieluussa mehtolassa,
Käyttele hopeitas,
Puhalla punainen lanka
Poikki pohjolan joesta,
Sini lanka siuwwauta,
Tulla suurta tulla pientä,
Wiljaa monen muosta,
Kynttä kaiken karwallista,
Lapin laajalta mäeltä
Niin säs tu-u tuonnempata
Laajasta lapin perästä &c.
Kuippana du Skogens Kung,
Du Skogens lustige Gubbe med skiftande skägg,
Led dina guldvärda djur
I den nöjsamma skogen,
För an dina silfverdyra Kreatur, (i synnerhet Räfvar),
Blås ut rakt dit röda garn
Tvärs öfver ifrån Nordens elf.
Svinga den blåa tråden (tvinna),
At både stora och små djur må komma,
Villebråd af många slag,
Klordjur af alla färgor,
Ifrån Laplands vidsträkta högder;
Hämta dem längre ifrån,
Ifrån det vidlyftiga Lapplands yttersta vrå. —
Hiippa, en lek om våren. Se Helaa.
HILLERWO, en Utter-Gudinna, Saukon oma Emuu. Bodde vid forssar, bäckar och källor; Skulle gifva uttrar; kallades ock wejen ehtosa Emäntä; en rik och gunstig vatu-fru; dess man var Juoletar.
St. HINRIK, En Lärare ifrån England; kom til Sverige med sin Landsman Cardinalen Nicolaus Albanensis 1153, och blef af honom förordnad til Biskop i Upsala. Han fölgde med Erik den Helige til Finland, där han omvände och döpte många hedningar, och styrkte dem, som af Eriks vapen redan voro tvungne til dop och Christendom.
Men när Hendrik på Svenskt sätt ville gästa på et gods, som tilhörde Lalli, en förnäm Finne, och i ägarens frånvaro uttog det han behöfde, blef han af den förtörnade Lalli öfverfallen och ihjälslagen på isen i Kjulo träsk, först på året 1158. Lalli afhögg St. Hinriks tumm, hvarpå var en gullring, som flög på isen, men glittrade fram om våren, då den gjorde mirakel och en blind, som först blef den varse, feck sin syn igen. Samma tumm, är nu et insigne i Åbo Dom-Capitlets Sigill.
Detta dråp gjorde Henrik til en Martyr och uphögde honom til et Helgon. Påfven Adrian IV utgaf en Bulla, at St. Henrik skulle blifva Canonicerad, och d. 19 Januarii, kallad Hindriksmessa, skulle hans åminnelse heligt firas, och St. Henrik antagas til Sveriges och Finlands Patron. Hans graf i Nousis kyrka, tre mil ifrån Åbo, blef mycket besökt, Hans åkallan troddes bota sjukdomar och hela kropps bräkligheter. Dom-Kyrkan i Åbo blef invigd på Unikangar til hans ära, och hennes underlagde Bönder kallades St. Henriks Landtboar. St. Henriks bild i Lebens grösse fins af träd, med Biskops mitra, i Pedersöre kyrkas väkenhus.
Se Lalli och Rändämäki.
HIPPA, en Skogs-Gud. Se Hiippa – En annan vid namn Hippa anses för Hijsis dotter, Som skulle plåga tjufvar, hvarom Runan säger: Hippa hijjen tyttäriä – warkahani wartaxi, omoani ottamahan. – Se Hijjen väki, Hijsi, Kipinäter.
HIRMU, en förskräckelig Jätte; fördref colique. Hirmu kourilla kowilla, kaikkiwallan kahleilla.
HITTAWANIN eller hittavainen, dref, lik en Jagthund, de rädda hararne fram; anropades som en Gudamagt, för at gynna Jagt och djur-fånge i Careln.
HITU, Hijjen neitosia eller Hijten. En orm-piga, en af Furierne. Ormen liknas vid henne: Hitu hijten neitosia, palmikko paulalle nojjan, hius rihma hijten nojjan – ormen trollens hårband, at fläta med.
HOMMA, Kimmoin Kuningas, skulle stämma blod.
HOMARIN Koski, En strid Ström med forss, som i Runorne dels nämnes vara i Sverige, dels tros vara Turkin rajalla, vid Turkiska gränsen.
HONGAS, En Nordanskogens Fru, skulle hålla styr på björnen, at han ej skadade boskapen:
Hongas pohjolan emäntä
Pane panta pihlajainen
Nenän ympäri nykerän
Kuin ei pihlaja pitäne
Niin sä rautanen rakenna
HONGATAR eller Hongotar, n. pr. foem. En Skogs-nymph, Furuträns beskydderska; Björnens mor och amma; Hongonen dess man, Björns fader. Beskrifves såsom trumpen och tvär, waljo-waimo, bor i Romentola – Se Tapiola. Den grymma Björnens amma kan ej heller hafva mildt utseende. Om Björnen heter det i Runorne; Hongikosta sinun sukusi, Hongotar sinun sukusi. —
HOROGALLEN, en gammal Lappsk, af dem så kallad, under-himmelsk Gud. Kan äga likhet med oksgia, Bacchi högtider, som höllos på sky-höga berg, hvars Präster nämndes oksgenones, de där höllo sammankomster hjeltar och Gudar til heder. Suidas.
HÖLMÄ, En underjordisk Järn-Gud. R.
Hölmä tuonelta tulowi,
Maan alta manalan poika,
Löyti suosta ruoste heinän,
Teräs heinän hetteestä,
Weipä Ilmarin pajaan,
Itte seppä Ilmarinen —
I sjelfva verket ej annat, än tack- och myrjärnets uphof, v. Ilmarinen.
HULDA, en Finsk trollkäring, hvilken berättas hafva förgjort Svenska
Konungen Wanlander – törhända Taciti Welleda, en jungfru, som kunde spå, och Dalins weli öda, en af honom föregifven
Spådoms-Gudinna. Se Athe.
HURUS och hurus-wäinen, en välgörande Nymph, Wäinämöises dotter, hämmade blodfloder.
HYRYITÄR eller Hyryttär, n. pr. foem. af Panittares afföda, skötte elden i koppar-kettlar.
HYSE, en skogs-ande, rådande öfver vargar och björnar, samma som
Hijsi, Hysi dref skogs-djuren i vall.
Hysis häst eller Hijjen Ruuna var en underjordisk häst, hvarpå reds til blåkulla efter smörjor, då man blifvit sårad af järn: R. hikoowako Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas —
HYSISBORG eller Hijsi Slott i Öfterbotn, emellan Sotkamo och Paldamo.
Et berg med trappsteg. Se Hijsi, Soini.
HYYTTÖ, den Rimmiga köldens iskalla moder. Se Kijron-koski. Pakkanen.
HYYTÄMÖINEN eller Hyyhäröinen, den af is och snö rimmige och stele Pakkases Farfader. Vintern kallas Talwi poika Hyytämöinen. Hotades, at ej förr kyla tår och fingrar, än han islagt Wuoxen-forss, så at ingen droppa skulle drypa; äfven en qvinnas händer i deg-tråget och fålan i stod-qveden; kölden skulle höra til dessa orden:
Pakkanen Puhurin poika,
Talwi poika Hyytämöinen,
Ellös