Eländigt svek du din ed. Som en hund åt du opp din ära.
Hon ljuger. Hi, hi, hi. Det var knäfveln hvad hon kan finna på.
Och det bara skrattar du åt, Risto.
Ljuger jag? Se mig rakt i ögonen och säg det ännu en gång, om du kan.
Det kan du ju, Risto.
Alltid råkar man nå’nstans här i verlden ut för ett eller annat åkerspöke.
Gör som hon säger, Risto. Jag vet att du kan det.
Se henne i ögonen, Risto. Du är ju i alla fall oskyldig.
Vänd dig hit, om du vågar, eländige.
Och på det sättet låter du dig skymfas i allas närvaro. Vore jag man, skulle jag nog stoppa till munnen på henne. Jag skulle inte ha det minsta medlidande med en sådan där.
Sticker du nu också fram dina klor, barmhertiga samaritanska? Skönt. Det var just hvad jag önskade. Kom nu hit hvarenda en af er. Jag fruktar er inte. Jag skall ändå ropa så att det skallar i öronen på er: Risto har svikit sitt ord, brutit sin ed. Risto är den ohederligaste skurk, den värste bedragare under solen.
Store Gud, Risto, försvarar du dig inte? Förneka henne då. Krossa denna orm, som spyr ut sitt gift öfver oss.
Förneka? Krossa? Mig? Åhå! Under stenen är min förnekare, under jorden min förkrossare.
Hvad är det du bråkar och väsnas för, Kerttu. Låt oss försonas och kasta bort allt gammalt groll. – Och så ska vi dansa polska. Det är mycket bättre än att gräla om strunt. Jag skall hälla i ett glas vin åt dig, Kerttu. Kom och drick.
Usling, med vin vill du utplåna din syndaskuld?
Var det nu verkligen en så stor synd? Ja, Gu sa’e jeg det, sa’ norrmannen. Att en ung man gycklar litet med en vacker flicka utan att ha några allvarsammare afsigter och isynnerhet när det är med en så’n stackare som du är, kära Kerttu. – Seså, ska vi inte ta oss ett glas, pojkar?
Stanna.
Jag har ännu ett ord att säga. Se’n kan ni supa. Du hycklade kärlek under det att falskhet bodde i ditt sinne. Du störtade mig med afsigt i förderfvet. Därför skall du också få din förtjenta lön.
Med denna din förlofningsring sliter jag den sista ömma känslan ur mitt hjerta. Från denna stund ska endast hatets och hämdens lågor flamma där. Min förbannelse skall följa dig ända intill döden, ja, bortom den, på andra sidan grafven. Den skall tynga dina axlar som ett berg. Den skall tära ditt bröst som en mask, och dag och natt skall den påminna dig om hvems lycka och lif du har förkrossat.
Hjelp – jag svimmar.
Vatten, hemta vatten.
Vissnar redan kärlekens blomma? Bleknar redan den af kyrkan helgade och af folket ärade? Tiden är ju ännu inte kommen. Njut först den sällhet, som du har grundat på en annans förderf. Njut fröjd och kärlekslycka så länge du kan. Under tiden skall jag kretsa som en uf kring er lyckas tjäll och ropa: Hämd, hämd, hämd.
Hur är det med dig, Johanna?
Mycket illa, fruktar jag.
Kanske det går öfver. – Bli här hos mig, ni båda.
Det var tusan till flicka att vara argsint. Hon fräste som en riktig vildkatt. – Och så stod du där, Risto, inför henne som en eländig syndare och kunde inte klämma ur dig ett enda ord.
Än vi andra då. Fan besitta, inte har jag heller ofta varit så handfallen som nyss.
Där kan ni se. Gick det inte som jag sade.
Hvarför skulle också Johanna be henne komma hit. Det kunde man ju veta förut, att inte Hopptossan kan vara folk.
Usch, det är visst och sant, den här skakningen går inte ur kroppen med annat än bränvin.
Hvad är det du letar efter, Toppo?
Jag tittar efter hvart ringen tog vägen, som det där qvickhufvudet kastade på golfvet.
Låt den ligga, bror lilla. Det lönar inte mödan att leta efter den. Det var bara en vanlig messingsring, alldeles värdelös, fast hon, den där fjollan, bar den på bröstet. – Kom hellre och tag dig en sup. Er skål, go’ vänner.
Hvad i Herrans namn var det?
Det var döden som bultade.
Eller kanske verldens sista stund är kommen.
Fan heller. Det var bara Hopptossan, som smälde i väggen. Nu hyttar hon med knytnäfven hitåt och hoppar som vore hon besatt.
Ut, pojkar. Tag fast den slynan och för henne till poliskammaren.
Nej, låt henne vara i fred.
Hon? Nej. I kurran med henne och det snart.
För sent. Hon springer sin väg så fort att ni inte får fatt i henne. Hon har redan flugit så långt bort att af hela flickan syns inte mer än kjolen, som fladdrar i blåsten.
Nå, låt henne flyga då. Men fan må ta henne, om hon ännu en gång kommer inom mitt område.
En sådan otäcka, som förstörde hela vår glädje. Få se, om det blir bra igen efter det här.
Knappast, när bruden ser så dyster ut.
Jo, det här var ett trefligt bröllop. Det lönade just mödan att köpa blommor till bröstet för det här.
Nå, än jag då, som måste skaffa en annan i mitt ställe, efter frun inte ville ge mig lof annars.
Känner du dig bättre nu, Johanna?
Vill ni kanske ha litet mera vatten?
Jag behöfver ingenting mer. Om jag bara orkade så pass mycket, att jag kunde komma bort härifrån.
Johanna skulle man rakt kunna skrämma förderfvad. Bry dig inte om hela saken. Inte går det an att bli vid dåligt lynne för så’nt där. Hör du inte? Nej, men se, hvad hon är barnslig. Nu gråter hon.
Är det underligt? Låt hvar och en gå till sig sjelf. Det skulle väl inte vara så roligt att på sjelfva bröllopsaftonen få höra sådana saker om sin