FÖRORD
Då jag härmed i tryck utgifver en af mig verkstäld öfversättning af fru Minna Canths „Työmiehen vaimo“, önskar jag fästa uppmärksamheten på, att jag ingalunda därmed velat göra anspråk på någon litterär förtjenst, utan tvärtom måste be om öfverseende med de brister, som säkert nog vidlåda densamma till följd af den svåra uppgiften att på svenska återgifva finskans egendomliga färg, en uppgift, i hvilken äfven en mera van penna än min torde mött svårigheter.
Men med det stora intresse jag – som naturligt är – hyser för Finland och dess folk, önskade jag att få göra hvad på mig berodde för att äfven dess på finska skrifna dramatiska litteratur kunde vinna insteg på främmande scen, synnerligen som förevarande pjes ju tyckes egnad att gifva den främmande publiken en bild af folkligt lif i Finland. Det var mig en kär tanke, att likasom jag hade den lyckan att på Finska teaterns första afton vara bland dem, som från dess scen för första gången läto finskan ljuda i Kivis sköna skådespel, så skulle jag äfven nu få vara den första att å främmande scen införa ett finskt skådespel.
Derför ville jag äfven, så troget sig göra läte, återgifva det finska originalet för att om möjligt dess nationella färg kunde bibehållas. Men jag inser mycket väl, att hvad som på så sätt vinnes å det ena hållet, lätteligen kan förloras å det andra, och jag är därför fullt medveten om, att detta mitt försök behöfver betraktas med öfverseendets mildhet.
Stycket uppfördes i svensk drägt för första gången å Nya teatern i Stockholm den 17:de april 1886.
FÖRSTA AKTEN
Ristos och Johannas bröllopsrum. Till höger en dörr till ett sidorum, till venster ett fönster. I fonden en dörr till farstun. Rop utanför: „Bruden. Fram med bruden.“ Vid ridåns uppgång står Johanna i bruddrägt framför fönstret, Katri och Laura med ljus i händerna på begge sidor om henne, Vappu vid avantscenen till höger. Längre bort Risto, Yrjö, Toppo, Gustaf, Heikki, Janne, Lotta, Lisa, Leena-Kajsa och Anna-Maja jemte andra bröllopsgäster. Utanför fönstret höras lefverop.
Hvad funderar ni på, Vappu? Skulle det inte vara roligt ändå att vara i samma belägenhet?
Att vara brud, menar ni?
Ja visst, ja, när man till på köpet blir så firad. Följ nu Johannas exempel och tag er en man, ni också.
Nej, tack, jag vill inte ha någon.
Hvarför inte? Ni har visst ändå haft så många friare som det fins grå kattor. Hvad är det som gör er så betänksam?
Det är många bugter på vägen, många krokar i sjön.
Ni är alltför försigtig.
Bättre att se sig för än ångra bakefter.
Ser ni den där flickan, som klifvit upp på planket på andra sidan gatan?
Den där, som står där i månskenet och svänger så förskräckligt med armarna? Det är en Guds nåd och under att hon inte tumlar hufvudstupa ned på gatan.
Är det inte Hopptossan?
Jo, sannerligen är det inte hon.
Alldeles riktigt. Nu känner jag också igen henne.
Hopptossan, den där? Aldrig i verlden. Hopptossan har inte varit sedd här i sta’n på ett halft år. Hvarifrån skulle hon nu ha flugit hit så plötsligt?
Det vet jag inte, men säkert är att det är hon. Snälla Katri, bed någon gå ut för att bjuda henne hit in till oss.
Hvad tänker du på? Hopptossan hit in? Så’na trasor som hon troligtvis är klädd i?
Hvad gör det? Inte försämrar kläderna menniskan.
Nå, inte just det.
Du kommer nog att ångra att du sände efter Hopptossan. Du skall få se att hon uppför sig opassande, som hon alltid gör.
Hvad är det för prat? Hopptossan är inte så elak, om man bara bemöter henne väl.
Jag skulle vilja veta hvad de där gaphalsarna därute säger om min brud.
Fast man inte hör det, vet man nog att de berömmer Johanna.
Och afundas mig. Ja, ja, Yrjö, hur är det med dig sjelf? Det sägs att du i många år haft ett godt öga till Johanna, men så kom jag och snappade ett, tu, tre flickan ifrån dig.
Hvad är det att tala om? Hon hade ju rättighet att ta hvem hon ville. Men det säger jag dig i alla fall, Risto: I Johanna har du fått en riktig skatt.
Åja, du säger inte för mycket. Vet ni hvad? Hon har sexhundra mark i banken förutom räntor; det är dagsens sanning. Skall jag kanske visa er det? Jag har redan tagit sparbanksboken i min vård. Titta hit, ska ni få se.
Sexhundra står det, tydligt och klart. Din lyckliga ost. För dig är det minsann ingen nöd. Om jag också kunde bli lika lycklig. Hörde du, Toppo? Sexhundra mark får den där lyckans gullgosse i hemgift med sin hustru. Ska vi inte också gifta oss, du?
Med hin ondes mormor? De rika flickorna räcker inte till åt alla. En del får nöja sig med fattiga eller vara utan. Och jag för min del är helst utan, för då får jag lefva som jag sjelf vill.
Prata inte. Om du också tar en fattig en, så får du i alla fall någon, som kan laga dina byxor, så att du inte behöfver gå med knäna ute.
Ja, och hvad är det för prat att inte mannen skulle få lefva som han sjelf vill, om han också tar sig en hustru? Strunt. Kom och tag er en pipa, go’vänner.
Men nog skulle jag ändå helst vilja ha en rik flicka, jag också. Det är bara dumt att de inte står att ta på hyllan, efter de vanligtvis ha så många friare. Hur fick du Johanna att ge efter, Risto? Det skulle vara bra att veta.
Hvad betalar du, om jag säger dig det?
Lofva ingenting, Gustaf. Jag skall lära dig konsten utan betalning.
Du? Nå, låt höra.
Hvad är det för konst, annat än att dra flickorna litet vid näsan? Och det är lätt gjordt, ty de stackarna ha just inte mycken verldserfarenhet.
Ja, kom ihåg hvad jag har sagt: Det blir ännu med tiden folk af Hopptossan.
Af den där galningen? Aldrig i evighet. Af den där, som man inte kan få att arbeta, om man bjöd till aldrig så mycket? En gång, då hon skulle hjelpa mig att skölja kläder, började hon plötsligt att dansa vid vaken. Gud vet hvad som for i henne, men det var omöjligt att låta bli att skratta åt den slamsan. Tänk er bara, klädningen var ända från medjan så full af is att den stod alldeles styf ut rundt omkring henne, och så flög och snurrade den där längs glanskisen som en hvirfvelvind. Och af en sådan en skulle det bli folk? – Jo pytt också.
Säg inte det, du. Matmodern på Riistavesi berömde Hopptossan upp i himmelens höjd härom sistens. Hon lär ha varit hos dem hela sommarn och arbetat som en häst.
Ser man på det.
Men drifvit hade de ändå med henne,