– Monsieur!
– Kan hända min plit kan få lära Er en bättre lek?
– Allons!
I ett nu lågo deras kappor på snön. Värjorna blänkte i månskenet, och de stälde sig skyndsamt en garde mot hvarandra. Att döma af den ifver, hvarmed stötarne vexlades, var det icke blott ett stundens hugskott, som satte klingorna i rörelse.
Elsa hade emellertid icke förr känt sig fri från sin förföljares omfamning, än hon skyndade derifrån. Aldrig hade hon fortare klättrat uppför den branta stranden. Först när hon stod öfverst på berget, ett kort stenkast från sitt hem, såg hon sig tillbaks. Der nere på det glittrande snöfältet såg hon mörka skepnader röra sig åter och fram under häftig ordvexling. Hon tyckte sig äfven urskilja sin räddares gestalt, der han stod ensam, anfallen från alla sidor. Hvem kunde han vara, som så ädelmodigt tagit en fattig flickas försvar. Han hade sett så fin och förnäm ut. Hans stämma hade klingat så underbart, på en gång mild och befallande. Så hade ingen förnäm man tilltalat henne förr. Hon nästan ångrade, att hon visat sig så rädd och icke hellre stannat qvar.
II
Inne i stugan flammade elden muntert på den breda spiselhällen. Elsas far, Lars Mickelsson, eller som han i dagligt tal kallades Lars Skeppare, satt på en pall vid elden, sysselsatt med att spänta torrvedsstickor. Hans gråa, yfviga hakskägg tydde på en ålder snarare öfver än under sextio år. Lång tid hade ock förflutit, och många resor hade han färdats öfver Östersjön, innan han kunnat köpa egen stuga. Men trägen och sparsam hade han varit i sin ungdom och mannaålder och var derför nu en burgen man. Om man fick tro hvad grannarne sade, afundsjukan är likväl skarpsynt, hade han samlat nog med blanka karoliner på kistbotten för att, om så tarfvades, köpa ännu en stuga till på berget.
Hans sträfva, väderbitna anlete uttryckte godmodighet och tillförsigt, der han satt och sorgfälligt ordnade stickorna i olika stora knippen. I smått, sade grannarne, kunde ingen vara noggrannare än Lars Skeppare, i det stora deremot kunde det dock hända, att icke allt gick efter hans vilja.
Dörren öppnades och en häftig väderil kom elden att slå högt upp i rökfånget. Det var en äldre, grofväxt qvinna med kraftiga anletsdrag, som steg in öfver tröskeln.
– Är det du, mor, som är ute igen och drar in blåsten? – frågade han och höll upp handen mot eldskenet.
– Ingen af grannarne ha' sett henne se'n aftonringningen – svarade hon i missnöjd ton. – Gud vet hvar hon i dag kan hålla hus!
– Så får du väl trösta dig, mor. Hon har väl icke längre hem än bort. Elsa är nu gamla jäntan och går nog flott för klippor och skär.
Mor Greta tyckte emellertid icke alldeles detsamma. Det fans många värfvare i staden och förnäma kavaljerer äfven, som icke hade ondt af sitt samvete sedan det blifvit mörkt. Men hon var van att lägga band på sin oro. Utan tålamod och undergifvenhet hade hon icke kunnat draga sin lott fram genom lifvet.
Men det puttrade och kokade i den stora kopparkitteln öfver elden. Hon skakade betänksamt på hufvudet, hvilket kunde betyda: kommer dag, kommer äfven råd, och började derefter med en qvistig gren röra om innehållet i kitteln, då och då ökande detsamma med några näfvar mjöl ur en blåmålad låda, som stod bredvid henne på spiselhällen.
Länge dröjde det dock icke förr än hennes tankar återvände till dottern. Hvar kunde Elsa vara så sent, tänkte hon. Ung och vacker, som hon var – i hennes sinne var hon nu den vackraste i staden – kunde hon lätt råka ut för frestelse. – Hon var dock värd ett bättre öde än att i alla sina dar sitta under fattigmans tak.
Detta tillägg, som yttrades högt, kom gubben att häftigt brumma till.
– Så du talar, Greta! – sade han och såg upp från sitt arbete. – Är det icke tillräckligt godt att i dessa onda tider ha tak öfver hufvudet och icke behöfva svälta ihjäl?
– Alltid vränger du mina ord, – svarade hon snäsigt. – Nog har mången förnäm karl sett sig kär i fulare tös än Elsa.
– Låt dem då ta henne till sig och mata henne med russin och pepparnötter, – sade han, – så får du se, om hon blir lyckligare för det. Mins du flickan, som syster din skulle fostra upp åt den förnäma grefvinnan. Gick det inte långa veckolängder, innan hon fick en plåt en gång för besväret. Nej mor, en ann' kan vara så god som en ann', och en narr är, Gud straffe mig, den, som löper efter de förnämas fåfänglighet.
– Elsa är en god och snäll flicka, Lars, fast glitter och fagert tal lyser för henne, men så är ungt folks sed. Icke har jag annars märkt någon olat hos henne. Och inte duger det för hvem som helst att snacka med henne om kärlek, det såg både Gudmund Spetsmakare och halte Sven hos salig prosten.
– God och snäll tycker du hon var, kan tänka, när hon band ett eldkol i svansen på mor Lenas svarta katt? Men jag säger dig, att kommer hon hem en gång till, när det är nedmörkt, skall jag lära henne hvar daggen faller, så stor jänta hon är, ja, om hon än vore aldrig så hård – för djefvulen i våld!
– Jesus, Lars, så du svär! – utropade mor Greta förskräckt. – Tänk på, att det är stora böndagsafton i afton.
– Nå än se'n, qvinna. Jag är väl ingen prest.
– Hon kommer nog snart – svarade Greta lugnande – kanske råkade hon någon af flickorna från vakstugan. De löpa der hos Klockar-Jonas både bittida och sent.
– Svarta Malin och Fingerlisa! I vakstugan hålla de bön och sjunga psalmer, kan tänka, för att hålla satan och hans trolldom från stad och land, och presterna prata en hel hop galenskap, men den elake skrattar åt dem allihop, ty han har redan makten i deras hjertan.
– Styr din tunga, karl! – sade Greta allvarligt. – Den elake kan vara här fortare än du tror. Mins du ej hvad som hände bryggaren Seipel, när han svor på sista böndagsafton?.. Bet han icke tungan tvärt af?
– Hände det dig, mor, komme nog döden tvärt.
Hon såg på honom utan att svara. Men i blicken låg något, som kom honom att icke fortsätta sitt skämt. Han böjde sig ned och lade nya stickor till de andra i bundtarne.
– Gud bättre dig, Lars! – sade hon efter att en stund ha sett på honom.
Det dröjde länge, innan någon af dem nästa gång bröt tystnaden. Väderilarne foro tjutande genom skorstenen och yrde upp askan högt i spiseln.
– Elsa är icke hård, som du säger, – sade slutligen mor Greta, i det hon lyfte kitteln af elden. – Här om dagen gret hon ju och lipade fasligt, när katten der – hon pekade på en stor gråhvit katt, som malde i spiseln – gjorde sig illa. Hon fick riktiga anfäktelser deraf, och är hon än kavat vid dagsljus, är hon rädd i mörkret som ett barn.
– Töväder biter aldrig på mig, mor, – sade Lars buttert. – Jag är för gammal, så mycket du vet, för att inte begripa, att qvinnan skrattar, när hon kan och gråter när hon vill.
Det bultade nu på dörren, och ändtligen inträdde den länge väntade. Hon hade varit nere i staden hos åldermannen Grijs, sade hon. Der hade varit mycket stök och det hade dröjt, innan hon hade fått sitt ärende uträttadt. Garnet skulle dock komma, bad åldermannen helsa, så snart fartyget gått upp på strömmen. När hon gick derifrån, hade hon på jerntorget mött en ung, artig kavaljer, som bedt henne följa med sig hem och spisa qvällsvard, och då hon icke svarat på hans fråga, hade han sökt tvinga henne att följa sig. Hon hade emellertid slitit sig lös och sprungit ned till vakten samt derifrån öfver isen.
Det var en mycket underlig historia, tyckte mor