Elsa. Gustaf Björlin

länge skall jag då vara dömd till denna plåga – utbrast hon lidelsefullt – hur länge, o Herre! skall min själ ängslas af dessa gnagande qval. – Och man talar om en rättvis Gud, som styr denna verlden? – återtog hon efter en stunds grubblande.

      – Nej en ond, svart ande är det – ja, store Merlin, håller du, hvad du i denna bok lofvar, kan du återge mig hvad jag saknar och förgäfves under aderton långa år sökt, då må du gerna plåga min själ i fördömelsen.

      – Fördömelsen? – upprepade hon sakta, liksom detta ord gifvit ny riktning åt hennes tankar.

      Hon satte sig åter och lutade hufvudet till baka. Det var längesedan flydda dagar, som åter stodo framför hennes inre. Hon mindes så väl, då hon var ung, var en firad skönhet vid hofvet med friare i dussintal. Och hon hade icke räknat så noga med deras hjerteqval. En barndomsvän, den ståtlige grefve Bjelke hade dock till slut rört hennes hjerta. Visserligen hade äfven han fått dela samma lott, som alla sina föregångare. Hon var för flygtig, för att på allvar kunna fästa sig vid någon, men den ömhet, hvarmed hon sökte trösta honom, sade hennes ovänner, hade åt minstone liknat kärlek. – Och den gången hade de varit milde.

      En dag var bankett på hofvet. Hon var uppbjuden till kontradans. Men en viss olust hade fått makt med henne. Släppande sin kavaljers arm, skyndade hon brådskande ut ur danssalen och ut i slottshvalfvet. Men hvart skulle hon taga vägen? I slottet kunde hon icke stanna. Hennes tankar föllo på kaplanen i Klara, magister Olaus Bergius. Han hade i många år varit husprest i hennes slägt och var känd för en gudfruktig och rättrådig man. Hon beslöt att bedja om hans hjelp och råd.

      Qvällen var mörk. Endast några enstaka facklor blänkte genom dimman och gåfvo återsken från de våta stenarna. Hon skyndade öfver Norrbro. Det lyste i de låga vakthusen på andra sidan. Stadsvakten vid slagbommen skulle må hända taga henne i förvar. Hon kände sitt hjerta slå, som hade det velat tränga sig ut genom bröstet. Strömmen brusade doft under hennes fötter. En tung fora hade gått ner på morgonen och ryckt broräcket med sig. – Endast några steg och allt vore slut. – Men då tyckte hon sig höra tonerna af den sista kontradansen. Det var ju endast några ögonblick sedan hon sett beundrande leenden omkring sig och hört ljufva kärleksord hviskade i sitt öra. Och hon påskyndade sina steg. Hon var ännu ung då. Hon hoppades ännu något af verlden.

      I riksrådet Lilljes hus lyste det i öfra våningen. Der hade hon och Bjelke lekt som barn. Hon hade varit drottningen, han kungen, omvexlande. Gamla riksrådets fjäderbuske och en skrynklig spetskrage hade varit deras emblem. – Men nu närmar sig en skrålande flock, med rykande facklor och svärd, som blänka. Hon skyndar sig ännu mera, och uppgifven af trötthet och smärta, sjunker hon ned på trappan till presthuset.

      Porten, som slogs igen af en häftig väderil, väckte henne. Hon trefvade upp för den smala trappan, som förde till den gudfruktige mannens studerkammare. Det var ett långt mörkt rum. Midt emot dörren stod ett svartmåladt bord, på hvilket lågo hopade böcker och pergamentsrullar. Vid dess ena ände satt mannen hon sökte. Hans torra, skrynkliga ansigte liknade, ehuru ungt, tyckte hon, de af fukt angripna pappersark, i hvilka han bläddrade. Några bruna hårtestar framtittade under den söndriga och luggslitna kalotten, och under den spetsiga hakan lågo tvänne stora, temligen smutsiga prestkragar. Hon tyckte sig ännu vilja se det inställsamt smilande leende, hvarmed han betraktade henne, då han frågade, hvarmed en så ringa Herrans tjenare kunde hjelpa en så förnäm dam. Hon var förlägen. Det hon ville säga var så enkelt och ändock så tillintetgörande.