Каллокаин / Kallocain. Книга для чтения на шведском языке. Карин Бойе

såg skyggt upp, vände sig hastigt om och försvann ut genom dörren. Jag tyckte mig förstå hans förlägenhet. Hade han ägt ett uns mer stolthet, tänkte jag, skulle han säkert ha spottat en chef i ansiktet, som uppförde sig så familjärt mot en underordnad. Och vidare tänkte jag: Hur kan man vörda och lyda en sådan chef! Den som ingen behöver vara rädd för kan inte fordra någon respekt heller, naturligt nog, eftersom aktning alltid innebär ett erkännande av kraft, överlägsenhet, makt – och kraft, överlägsenhet och makt alltid är farliga för omgivningen.

      Vi var alltså ensamma, Rissen och jag, och en lång stillhet föll över rummet. Jag tyckte inte om Rissens pauser. De var varken vila eller arbete, de kom på ett ungefär.

      – Jag anar vad ni tänker, min chef, sade jag till slut för att skjuta på. Ni tänker, att det här bevisar ingenting. Jag kan ha instruerat mannen förut. Vad han sade var visserligen personligen komprometterande, men inte straffbart. Är det inte så ni tänker?

      – Nej, sade Rissen och såg ut som om han vaknade upp. Nej, det tänkte jag inte. Det var väl tydligt nog, att mannen sade åtskilligt som han verkligen menade men inte för sitt liv ville ha sagt. Man kan inte missta sig på att det var äkta, både vad han bekände och skammen efteråt.

      I mitt eget intresse borde jag väl ha varit glad åt hans lättrogenhet, men faktum var att den retade mig, därför att jag tyckte den var för lättvindig. I vår Världsstat, där varenda en av medsoldaterna från tidigaste år uppfostras till sträng självbehärskning, skulle det visst inte varit omöjligt, att n:r 135 utfört en storartad skådespelarprestation, fast det nu händelsevis inte förhöll sig så. Men jag höll inne med min kritik och svarade bara:

      – Är det odisciplinerat, om jag föreslår att vi fortsätter?

      Den underlige mannen tycktes inte märka vad jag sade.

      – En egendomlig uppfinning, sade han tankfullt. Hur kom ni på den?

      – Jag byggde på föregående rön, svarade jag. En drog med likartade verkningar har funnits i bortåt fem år, men med sådana toxiska biverkningar, att försökspersonerna hamnade på sinnessjukhus så gott som utan undantag – om de så bara hade blivit använda en enda gång. Uppfinnaren förstörde en mängd folk på den och fick en så skarp varning, att hela saken fick ligga. Nu har jag lyckats neutralisera de toxiska biverkningarna. Jag medger, att jag var mycket spänd på hur det skulle gå i praktiken …

      Och hastigt, liksom mer i förbigående, tillade jag:

      – Jag hoppas min uppfinning får namnet kallocain efter mig själv.

      – Säkert, säkert, sade Rissen likgiltigt. Anar ni själv, hur stor betydelse den kommer att få?

      – Jag anar det nog. När nöden är som störst, är hjälpen som närmast, heter det. Ni vet, att de falska vittnesmålen börjar översvämma domstolarna. Knappt en rättegång förekommer, där inte de olika vittnenas utsagor går stick i stäv mot varandra, och på ett sätt som omöjligt kan bero på misstag eller slarv. Vad det beror på, kan ingen komma underfund med, men det är så.

      – Är det så svårt? frågade Rissen och trummade mot bordskanten på ett sätt som irriterade mig. Är det verkligen så svårt att komma underfund med det? Tillåt mig en fråga – ja, ni behöver inte besvara den, om ni inte har lust – men anser ni mened vara av ondo under vilka omständigheter som helst?

      – Naturligtvis inte, svarade jag en smula förargad. Inte om Statens väl fordrar det. Men det kan man väl inte säga om vilket litet struntmål som helst.

      – Ja men tänk efter, sade Rissen knipslugt och lade huvudet på sned. Är det inte till Statens bästa, om en skurk blir fälld, må vara att han är oskyldig just till det han står anklagad för? Är det inte till Statens bästa, om min oduglige, skadlige, högst osympatiske ovän blir fälld, även om han inte precis har gjort något straffbart enligt lagen? Han kräver hänsyn förstås, men vad har den enskilde för rätt till hänsyn …

      Jag visste inte riktigt vart han ville komma, och tiden led. Hastigt ringde jag själv efter nästa försöksperson, och medan jag gav henne en spruta, svarade jag:

      – I alla fall har det visat sig, att det där är ett ofog och inte alls till nytta för Staten, tvärtom. Men min uppfinning kommer att lösa det problemet som en lek. Inte bara så att vittnena nu kan kontrolleras – de kommer inte ens att behövas, eftersom brottslingen bekänner, gladligen och förbehållslöst, efter en liten insprutning. Olägenheterna av tredje graden känner vi till – ja, förstå mig rätt, jag kritiserar visst inte att den har använts, så länge det inte fanns något annat medel att tillgå – man kan ju inte gärna gå omkring och känna sig solidarisk med brottslingar, när man vet med sig att man inte har något på sitt samvete …

      – Ni tycks då ha ett ovanligt solitt samvete, sade Rissen torrt. Eller leker ni bara att ni har det? Min erfarenhet är annars den, att ingen medsoldat över fyrti har riktigt gott samvete. I sin ungdom har man det kanske, somliga, men sedan … För resten är ni kanske inte över fyrti än?

      – Det är jag inte, svarade jag så lugnt jag kunde, och lyckligtvis stod jag vänd mot den nya försökspersonen, så jag slapp se Rissen i ansiktet. Jag var upprörd, men inte huvudsakligen över hans oförskämdhet mot mig. Vad som retade mig i mycket högre grad var hans allmänna påstående. Vilket outhärdligt tillstånd han målade ut – där alla medsoldater som kommit till mogen ålder gick omkring med kroniskt dåligt samvete! Fast han inte direkt sade ut det, kände jag det dunkelt som ett angrepp mot de värden jag ansåg vara de heligaste.

      Han måste ha märkt det avvisande i min ton och förstått att han gått för långt. Vi arbetade vidare utan andra samtal än de helt nödvändiga och sakliga.

      Då jag försöker framkalla de följande försöken i minnet, visar det sig, att de inte på långt när har samma klara konturer och samma färg och liv som det första. Det första hade naturligtvis varit det mest spännande, men fortfarande kunde jag ju inte känna mig fullt säker på att mitt medel alltid skulle visa sig dugligt, även om det hade gått bra första gången. Jag misstänker att det som störde mig var min indignation mot Rissen. Hur noggrant jag än arbetade, var jag inte med mer än med halva min uppmärksamhet, och det var kanske därför detta arbete inte slog lika djupa rötter i mitt minne som det första experimentet gjort. Jag bryr mig därför inte heller om att försöka skildra alla enskildheter. Det är nog om jag kan återge huvudintrycket.