Jag stod och vred på en glasstav.
– Mannen måste vara pervers på något sätt, sade jag lågt till Rissen. Så reagerar inte en sund medsoldat.
Rissen svarade inte.
– Kan ni verkligen vara nog oförsynt att skjuta ansvaret …, började jag ett litet häftigt tal till försökspersonen. Jag märkte att Rissen gav mig en lång blick, som på en gång var kall och road, och kände hur jag rodnade vid tanken på att nu trodde han säkert att jag gjorde mig viktig för honom. (En mycket orättvis tanke, ansåg jag.) I alla fall måste jag avsluta meningen och fortsatte i betydligt tamare röstläge: – — på andra för att ni har valt ett yrke som ni sedan inte anser passar er?
N:r 135 reagerade visst inte alls för ton och röstläge, bara för frågan själv.
– Andra? sade han. – Jag själv? Men jag vill ju inte. Fast det är sant, jag ville. Vi var tio från min avdelning som anmälde oss, fler än från någon annan i hela ungdomslägret. Det gick som en orkan över ungdomslägret – jag har ofta undrat hur det kom sig. Allting mynnade bara ut i Frivilliga offertjänsten. Föredrag, filmer, samtal: Frivilliga offertjänsten. Och de första åren tänkte jag ännu: det var värt allt detta. Vi gick och anmälde oss, förstår ni. Och då man såg på sin granne, trodde man knappt att man såg en människa längre. Ansiktena, förstår ni. Som eld. Inte som kött och blod. Heliga, gudomliga. De första åren tänkte jag: Vi har fått uppleva något annat och mer än vanliga dödliga får uppleva, nu betalar vi i efterskott, och vi kan det, efter vad vi har fått se. – — – Men vi kan inte. Jag kan inte. Jag kan inte hålla fast minnet längre, det glider undan, längre och längre bort. Ibland förr kunde det glimta till när jag inte alls sökte, men var gång jag söker – och jag måste ju söka för att hitta igen meningen i mitt liv – så märker jag att det inte vill mer, det har glidit för långt bort. Jag tror jag har nött ut det med att söka efter det för mycket. Ibland kan jag ligga vaken och grubbla över hur det skulle varit, om jag hade fått ett vanligt liv – om jag då hade fått uppleva ett lika stort ögonblick en gång till kanske, eller kanske inte förrän nu – eller om allt det där stora hade legat utbrett över livet, så det hade haft mening ändå – i alla fall, om det kanske inte hade varit så ohjälpligt förbi då. Man behöver ett nu, förstår ni, inte bara ett försvunnet ögonblick som man ska leva på resten av livet. Man orkar inte med det här, fast man en gång fick vara med om – — – Men man skäms. Man skäms att förråda det enda ögonblicket i livet, som var något värt. Förråda. Varför förråder man? Jag vill ju bara få ett vanligt liv för att hitta igen meningen. Jag tog för mycket över mig. Jag orkar inte. I morgon går jag och anmäler att jag slutar.
Ett slags avslappning inträdde. Ännu en gång bröt han tystnaden:
– Tror ni att man möter ett sådant ögonblick en gång till – när man dör? Jag har tänkt mycket på det. Jag skulle gärna vilja dö. Om man inte får något annat av livet mer, så får man ändå det. När man säger: jag orkar inte, så menar man: jag orkar inte leva. Man menar inte: jag orkar inte dö – för det orkar man, dö orkar man alltid, för då får man vara som man vill …
Han teg och satt stilla, tillbakalutad mot ryggstödet. En grönaktig blekhet började breda ut sig över ansiktet. Kroppen ryckte nästan omärkligt i lätt hicka. Händerna gled trevande utefter armstödet, och hela mannen tycktes vakna till oro och kväljningar. Inte underligt för resten, när han hade fått dubbel dos. Jag räckte honom lugnande droppar i ett glas vatten.
– Han kommer sig strax, sade jag. Det är bara just då verkningarna släpper, som han mår lite illa. Sen är det över. På ett sätt har han i alla fall förmodligen sitt obehagligaste arbete framför sig: att krypa in i rädslan och skamkänslan igen. Se, min chef! Jag tror det kan vara värt att iaktta honom.
I själva verket hängde redan Rissens ögon vid n:r 135 med ett uttryck som om det var han och inte försökspersonen som skämdes. Mannen framför oss erbjöd verkligen ingen uppmuntrande syn. Ådrorna vid tinningen buktade och svällde, och musklerna vid mungiporna skälvde i en undertryckt fasa av betydligt värre art än den han dolt vid sitt inträde i rummet. Ögonen höll han krampaktigt slutna, som om han i det längsta hoppades att det skulle förvandla hans alltför klara minnesbild till en ond dröm.
– Han minns allt som har hänt? frågade Rissen lågt.
– Allt, är jag rädd. Jag vet för resten inte, om man ska betrakta det som en fördel eller en nackdel.
Med yttersta ovilja beslöt sig äntligen försökspersonen för att öppna ögonen så mycket, att han nätt och jämnt kunde treva sig fram över golvet. Böjd och osäker tog han några steg från stolen utan att våga se någon av oss i ansiktet.
– Då får jag tacka för tjänsten, sade jag och satte mig vid bordet. (Seden fordrade, att den tilltalade då svarade: „Jag har endast gjort min plikt“, men inte ens en sådan formalist som jag var på den tiden hade panna att hålla alltför strängt på konvenansen, då det gällde försökspersoner efter experimentet.) Jag skriver väl ut intyget med detsamma, sade jag, så kan ni sedan ta ut gottgörelse i kassan när ni vill. Jag skriver den efter klass 8: måttligt obehag utan påföljande men. Smärtan och illamåendet är ju verkligen inget att tala om, så egentligen borde det ju varit klass 3. Men jag tycker mig förstå, att ni – hm – hur ska jag uttrycka mig – skäms en smula.
Frånvarande grep han papperet och stapplade vidare mot dörren. Där stannade han obeslutsamt ett par sekunder, vände sig plötsligt stelt om och stammade:
– Får jag kanske bara säga, att jag inte förstår vad som kom åt mig. Jag var som från mina sinnen och pratade sådant som jag inte alls menar. Ingen kan älska sin tjänst mer än jag, och det faller mig inte in att sluta, naturligtvis. Jag hoppas allvarligt, att jag får visa min goda vilja genom att lida de svåraste experiment för Statens skull.
– Åtminstone får ni väl stanna kvar tills handen är läkt, sade jag lätt. Annars torde ni få svårt att bli antagen till något annat arbete. Vad har ni för övrigt lärt er? Vad jag vet, brukar det inte slösas onödig extrautbildning på någon medsoldat, och en man vid era år torde man väl inte vilja kasta in på ett nytt område, särskilt som man ju inte kan tänka sig något slags „invaliditet“ för det yrke ni har valt …
Jag vet ännu i dag, att jag talade högdraget och överlägset. Saken var den, att jag oförhappandes fått en bestämd motvilja mot min första försöksperson. Skäl till en sådan inställning tyckte jag mig ha tillräckligt: fegheten och den själviska ansvarslösheten, som han dolde under en mask av mod och offervilja, när han var medveten om att hans chefer ville ha det så. Ja, Sjunde byråns riktlinjer hade sannerligen gått mig i blodet! Gällde det bemantlad feghet, såg jag ju själv, hur vidrig den var, även om jag inte märkt det då det gällde bemantlad sorg. Vad jag däremot inte klart såg, var en annan orsak till min avoghet, en som jag först senare har upptäckt och förstått: återigen avund. Den mannen där, mindervärdig på många sätt som han var, talade om ett ögonblick av hög salighet, visserligen förgånget och nästan glömt, men ändå ett ögonblick … Hans korta extatiska vandring till ungdomslägrets propagandakontor den dag han anmälde sig till Frivilliga offertjänsten – ja, den avundades jag honom. Skulle kanske ett enda sådant ögonblick ha stillat min osläckliga törst, som jag förgäves sökte släcka hos Linda?