Nash stod inte ut med att höra mer av deras struntprat. Han stoppade tankspritt händerna i fickorna. De tre män som de diskuterade hade retat honom under hela gymnasietiden. Det hade bara gått fyra år sedan studenten och minnena hade inte bleknat. Deras relation var mindre laddad idag, men Nash skulle aldrig glömma hur illa de hade behandlat honom.
Han vände sig om för att gå, men det var för sent. ”Nash!” ropade Leilia. Hennes röst hade en optimistiskt glad ton. Nash tyckte det lät som musik. ”Kom! Jag har ett nytt vin som du måste prova.”
Nash drog upp händerna ur fickorna och gick bort till henne. Han kunde aldrig neka Leilia någonting. ”Minsann?” Han lutade sig över butiksdisken. ”Kommer jag att ångra mig om jag gör det?”
”Såklart inte!” Hon slog honom lätt på axeln. ”Har jag någonsin fått dig att göra något du ångrar?”
”Inte än så länge, men vi är fortfarande unga.” Hans ansikte sprack upp i ett stort leende. Det var inte helt ansträngt, Nash var glad att se henne. Men samtalet han nyligen hade hört gjorde ont. Det sägs att den som tjuvlyssnar sällan får höra saker den vill höra …
”Du är rolig, du.” Hon böjde sig ner under disken och räckte sedan fram en mörkröd flaska. ”Detta är en ny merlot som vi har producerat på vingården. Se vad du tycker om den. Vi kommer förmodligen att börja sälja den i början av nästa år.
”Det lär bli ett år fyllt av insikter, tror du inte?” Han hade egentligen inte tänkt säga det högt.
”Hur så?” frågade Leilia.
Nash hade hoppats på att det skulle bli ett år fyllt av kärlek mellan dem, men han antog att Kismet Bay inte tyckte att de borde vara tillsammans. Alla i staden visste hur stor roll ödet spelade när det kom till att förena kärlekspar. ”Äsch, glöm det.” Han lyfte upp flaskan. ”Tack för den här. Slå mig en signal senare, vi kanske kan provsmaka den tillsammans.”
Hon log. ”Det låter bra. Vad har du för planer för ikväll?”
Det var hans chans att säga något om att tillbringa nyårsafton tillsammans. Synd att det inte skulle bli så. ”Inte mycket. Jag håller mig hemma.”
”Ska du se tolvslaget på tv?” frågade hon med huvudet på sned.
”Kanske. Jag är inte säker på att jag kommer att vara vaken så länge.” Han sneglade mot Caprecia som gjorde sitt bästa för att låtsas att hon inte stod där. Kanske försökte hon ge dem lite enrum, Nash var inte säker. ”Jag måste gå.” Han sa inte ett ord till utan bara gick, så snabbt han kunde. Hans hjärta slog hårt vid varje steg han tog.
KAPITEL TVÅ
Nash hade i stort sett sprungit ut från butiken. Leilia borde följa efter honom … han hade uppfört sig konstigt. Någonting måste ha besvärat honom, men han hade tydligen inte velat säga vad. Hon hade ingen aning om vad det kunde vara. Om hon bara inte hade lovat Percival Wright att fira nyår tillsammans med honom! Hon undrade vad hennes hjärnceller hade hållit på med när de hade tackat ja till det. Percival var väl helt ok, men han var inte någon långsiktig partner.
”Jag går hem nu”, sa hon till Caprecia. ”Vi ses på vingården imorgon.” Butiken höll stängt nyårsdagen, men det var ändå en arbetsdag. Prosperity Vineyard var som ett andra hem. Vingården låg ungefär fem mil bort; där fanns även ett hus som hon delade med sina systrar. De hade var sitt rum så det gick bra att övernatta, men med en butik att sköta så blev det inte av särskilt ofta.
Leilia gick till sin bil och hoppade in. Hon startade och lät motorn gå på tomgång en stund för att bli varm, la sedan i växeln och körde till sin enrumslägenhet. Där tog hon en snabbdusch och gjorde sig i ordning för sin dejt. Hon hoppades inte behöva ångra det. Percival skulle ta henne till någon fest på Witch’s Brew, kaféet som hennes kusin Esmeralda var en av ägarna till. De hade beställt ett par lådor rosa champagne från Grape Flavors för att fira in tolvslaget.
Hon blåste håret torrt och borstade det tills det glänste. Hon tog på sig en lång, blå kjol med en slits som nästan gick upp till höften, och en svart topp med med långa ärmar i spets. Sedan gled hon i ett par högklackade sandaler. Leilia tyckte om att klä upp sig när möjligheten gavs. Synd bara att det inte erbjöds så många tillfällen att göra sig vacker.
En knackning på dörren avbröt hennes tankar. Hon öppnade för en stilig Percival i en mörk kostym och en grön slips som matchade hans ögon. Han räckte henne en enkel ros. ”Jag visste inte vad du tycker om. Jag hoppas den här blir bra.”
Leilia tog emot rosen och doftade på den. Hon tyckte i och för sig om alla blommor, men just rosor var ingen favorit. Men det kunde ju inte han veta. ”Tack”, sa hon. ”Den är jättefin.”
”Det är du med”, svarade han smörigt. Av någon anledning störde hon sig på det, trots att det inte fanns någon egentlig orsak. ”Är du klar?”
”Ja”, sa hon och la blomman på diskbänken. Leilia borde förmodligen hittat en vas till den, men hon orkade inte bry sig. Varför gjorde hon ens detta? Vad var det för mening? Percival var inte hennes typ och ändå så gick hon på dejt med honom. Hon suckade och ställde in sig på en kväll i hans sällskap. Hon hade tackat ja, och det var alldeles för sent att ångra sig nu. Efter att ha tagit på sig kappan följde hon honom ut genom dörren.
Det gick fort att komma fram till Witch’s Brew. När de klivit in hängde hon sin kappa på en krok och beundrade dekorationerna. Esmeralda och Tristan hade överträffat sig själva. Det hängde ljuskedjor med små vita lampor över hela kaféet, och det fanns ballonger spridda överallt.
”Där är du!” ropade Esmeralda och drog till sig Leilia för en snabb kram. ”Vill du ha någonting?”
”Nej tack”, svarade Leilia. ”Det är bra.”
Esmeralda vände sig till Percival. ”Tristan letade efter dig. Jag tror han står vid bardisken. Gå och säg hej.”
”Ja, strax.” Percival sneglade åt det håll som Tristan skulle finnas.
”Som du vill”, sa Esmeralda. ”Jag måste gå vidare.” Hon vände sig till Leilia och sa: ”Glöm inte att säga hej då om du går hem.”
Med de orden fladdrade hon vidare för att prata med nästa person hon stötte på. Det var typiskt Esmeralda: alltid festens medelpunkt …
”Vill du ha något att dricka?” Leilia himlade nästan med ögonen. Hade han inte hört att Esmeralda precis hade frågat henne?
”Nej.” Hon pikade inte honom för hans bristande uppmärksamhet. Det skulle ändå inte hjälpa. Hon visste inte vad hon skulle säga. ”Jag väntar lite.”
”Jag tror att jag vill ha ett glas.” Han lämnade henne ensam och gick till den närliggande baren. Där stod Tristan och pratade med någon annan. När Percival närmade sig vände sig Tristan om med ett brett leende. De hälsade hjärtligt, som om de inte hade setts på flera dagar. Såvitt Leilia visste hade de inte det, men av någon anledning irriterade det henne.
De hade klivit in genom dörren till Witch’s Brew för mindre än en kvart sedan, och Percival hade redan övergivit henne för en av sina kompisar. På ett sätt kunde hon förstå honom – hon hade gjort samma sak om Nash hade varit där. Även om Percival borde ha haft vett nog att vara en gentleman, så var det ändå inget hon hade förväntat sig.
Så mycket för en riddare i blank rustning … det var tur att hon inte hade några sådana förhoppningar. Percival verkade inte komma tillbaka än på en stund. Hon skulle kunde hitta någon annan att prata med, men på något sätt irriterade det henne ännu mer. Dessutom fanns det bara en person hon ville prata med,