2:1.10 (35.3) Emedan den Förste Fadern är infinit i sina planer och evig i sina syften är det i sig omöjligt för någon finit varelse att någonsin helt inse eller förstå dessa gudomliga planer och syften. De dödliga kan endast då och då, här och var, få en glimt av Faderns syften då de uppenbaras i relation till förverkligandet av planen för de skapade varelsernas uppstigning, på dess successiva nivåer av universumprogression. Fastän människan inte kan uppfatta infinitetens betydelse, förstår och kärleksfullt omsluter den infinite Fadern helt visst och fullt finiteten hos alla sina barn i alla universer.
2:1.11 (35.4) Fadern delar gudomligheten och evigheten med ett stort antal högre Paradisvarelser, men vi ifrågasätter om infiniteten och den därav följande universella ursprungligheten delas fullt med några andra än hans jämlika kompanjoner inom Paradistreenigheten. Personlighetens infinitet måste nödvändigtvis innefatta all finitet hos personligheten; därav sanningen — den bokstavliga sanningen — i den lära som förkunnar att ”vi lever, rör oss och har vår varelse i Honom”. Det fragment av den Universelle Faderns rena Gudom som bor i människan är en del av infiniteten hos det Första Stora Ursprunget och Centret, Fädernas Fader.
2. Faderns eviga fullkomlighet
2:2.1 (35.5) Redan era forna profeter förstod att den Universelle Faderns väsen är evigt, utan begynnelse, utan slut och av cirkulär natur. Gud är faktiskt och evigt närvarande i sitt universum av universer. Han finns i det närvarande ögonblicket med allt sitt absoluta majestät och all sin eviga storhet. ”Fadern har liv i sig själv, och detta liv är evigt liv.” Alltigenom de eviga tidsåldrarna har det varit Fadern som ”ger liv åt allt”. Infinit fullkomlighet kännetecknar den gudomliga integriteten. ”Jag är Herren; jag förändras ej.” Vår kunskap om universernas universum avslöjar inte endast att han är ljusets Fader utan också att det inte vid hans handhavande av de interplanetariska angelägenheterna finns ”någon föränderlighet eller någon skugga av förändring.” Han ”kungör slutet från begynnelsen.” Han säger: ”Mitt rådslut skall gå i fullbordan; allt vad jag vill, det gör jag” ”enligt det eviga syfte som jag har uppenbarat i min Son”. Sålunda är planerna och syftena hos det Första Ursprunget och Centret som han själv: eviga, fullkomliga och för alltid oföränderliga.
2:2.2 (35.6) Det finns slutlig fullständighet och fullkomlig mogenhet i Faderns beslut. ”Vad än Gud gör, det är för evigt; ingenting kan läggas därtill och ingenting tagas därifrån”. Gud ångrar inte sina ursprungliga syften uppkomna ur vishet och fullkomlighet. Hans planer står fast, hans råd är oföränderligt, medan hans handlingar är gudomliga och ofelbara. ”Tusen år är för honom endast som gårdagen då den är förbi och som en nattvakt”. Gudomlighetens fulländning och evighetens omfattning ligger för alltid bortom det fullt begripliga för de dödligas begränsade sinne.
2:2.3 (36.1) Reaktionerna hos en oföränderlig Gud vid verkställandet av hans eviga syfte kan synas variera i enlighet med de föränderliga attityderna och skiftande sinnesstämningarna hos hans skapade förståndsvarelser; det betyder att de till synes och ytligt sett kan variera; men under ytan och bortom alla yttre manifestationer finns fortfarande den evige Gudens oföränderliga syfte och eviga plan.
2:2.4 (36.2) Ute i universerna måste fullkomligheten nödvändigtvis vara en relativ term, men i centraluniversumet, och i synnerhet i Paradiset, är fullkomligheten outtunnad; i vissa faser är den rentav absolut. Treenighetens manifestationer varierar uppvisandet av gudomlig fullkomlighet men försvagar den inte.
2:2.5 (36.3) Guds ursprungliga fullkomlighet består inte i en anlagd rättfärdighet, utan hellre i den inneboende perfekta godheten som karakteriserar hans gudomliga väsen. Han är slutlig, hel och perfekt. Det fattas ingenting av skönheten och fullkomligheten i hans rättfärdiga karaktär. Och det gudomliga syftet med hela systemet av levande existenser i världarna i rymden är att lyfta upp dem till den höga bestämmelse som erfarenheten att dela Faderns paradisfulländning utgör. Gud är varken självcentrerad eller innesluten i sig själv; han upphör aldrig att utge sig själv åt alla självmedvetna varelser i det vidsträckta universernas universum.
2:2.6 (36.4) Gud är evigt och i infinit bemärkelse fullkomlig. Han kan inte personligen känna ofullkomlighet som sin egen erfarenhet, men han delar medvetandet om all den ofullkomlighet som samtliga kämpande varelser i alla Paradisskaparsöners evolutionära universer erfar. Den fullkomliga Gudens personliga och befriande beröring beskuggar de dödliga varelsers hjärtan och genomströmmar deras väsenden som har nått upp till det moraliska urskiljandets universumnivå. På så sätt, såväl som genom den gudomliga närvarons kontakter, deltar den Universelle Fadern i själva verket i erfarenheter som präglas av omognad och ofullkomlighet i varje evolverande moralvarelses levnadsbana i hela universum.
2:2.7 (36.5) Mänskliga begränsningar, potentiell ondska, är inte en del av den gudomliga naturen, men de dödligas erfarenheter av det onda och alla människans förhållanden till det är i högsta grad en del av Guds ständigt expanderande självförverkligande i tidens barn — varelser med moraliskt ansvar som har skapats eller evolverats av varje Skaparson som har utgått från Paradiset.
3. Rättvisa och rättfärdighet
2:3.1 (36.6) Gud är rättfärdig; därför är han rättvis. ”Herren är rättfärdig i alla sina gärningar.” ”’Utan orsak har jag ej gjort vad jag har gjort’, säger Herren”. ”Herrens domslut är sanna och rättfärdiga alltigenom.” Den Universelle Faderns rättvisa kan inte påverkas av hans skapade varelsers handlingar och verksamhet, ”ty det finns inget fördärv hos Herren vår Gud; Han har inga favoriter och tar inte emot gåvor”.
2:3.2 (36.7) Hur fåfängt är det inte att barnsligt vädja till en sådan Gud, att han måtte ändra sina oföränderliga påbud så att vi kunde undvika de rättvisa konsekvenserna av verkan av hans visa naturlagar och rättfärdiga andliga mandat! ”Far icke vilse; Gud låter inte gäcka sig, ty vad människan sår det skall hon ock skörda.” Det är sant att även då det rättvisa är att skörda frukterna av missgärningarna är denna gudomliga rättvisa alltid mildrad av barmhärtigheten. Infinit visdom är den evige skiljedomaren som bestämmer proportionerna mellan rättvisa och barmhärtighet som skall utmätas i varje given situation. Det största straffet för missgärningar och avsiktligt uppror mot Guds styre (i verkligheten en oundviklig följd därav) är förlust av existensen som individuell undersåte under detta styre. Det slutliga resultatet av helhjärtad synd är tillintetgörelse. Sådana syndidentifierade individer har i sista hand förstört sig själva genom att bli helt overkliga av att ge sig hän åt fördärvet. En sådan varelses faktiska försvinnande dröjer emellertid alltid tills den föreskrivna rättsordning, som gäller i det universumet, till fullo har blivit tillämpad.
2:3.3 (37.1) Existensens upphörande förkunnas vanligen vid domen över världen eller världarna för ifrågavarande domperiod eller tidsålder. I en sådan värld som Urantia sker det vid slutet av en planetarisk ”domperiod”. Existensens upphörande kan vid sådana tillfällen förkunnas genom ett samstämmigt beslut av alla domstolar inom de olika domkretsarna, börjande med det planetariska rådet, upp genom Skaparsonens domstolar till Dagarnas Fornas domstolsinstanser. Beslutet om upplösning fattas i superuniversumets högre domstolar efter en obruten bekräftelse av anklagelsen som kommer från den sfär där missdådaren har sin hemvist; och när förintelsedomen har bekräftats i högsta instans, verkställs den direkt av de domare som är bosatta inom superuniversumets högkvarter och där de verkar.
2:3.4 (37.2) När denna dom slutgiltigt har bekräftats blir den med synden identifierade varelsen ögonblickligen som om han aldrig hade funnits till. Det finns ingen uppståndelse från ett sådant öde; det är för alltid och för evigt. Identitetens levande energifaktorer upplöses av tidens förändringar och rymdens förvandlingar till de kosmiska potentialer som de en gång uppstod från. Vad den fördärvades personlighet angår, så mister den sin möjlighet till en fortgående livsmekanism som följd av att varelsen inte har fattat