"Låt mig ta dem," sade Emily snabbt, knuffade undan Daniel och tog tag i väskorna. ”Wow, Jayne, dessa är tunga! Vad har du packat?”
"Åh, du vet," sade Jayne. ”Två outfits om dagen - dagkläder och nattkläder - plus extra för en formell kväll, för säkerhets skull. Underkläder, naturligtvis. Ansiktsmasker och fuktighetskräm, sminkväska och borstar, nagellack, plattång, locktång -”
”Behövde du verkligen ta med plattång och locktång?” frågade Emily och släpade väskorna över tröskeln och in i korridoren.
”- och krustång, tillade Jayne. "Du vet aldrig vilket humör som kan slå till." Hon flinade mot Emily.
"Emily," sade Daniel, "du verkar kämpa. Varför låter du mig inte ta upp dem till Jaynes rum?”
”Tack Daniel,” sade Emily och försäkrade sig om att hon strategiskt blockerade Jaynes syn på Daniels rumpa när han böjde sig. "Lägg dem gärna i rum ett tack."
Det första gästrummet, rum ett, kallades kärleksfullt för Mr. Kapowskis rum av Daniel och Emily, men just nu känner Emily inte för att dra den berättelsen. Hon visste att hon lät konstigt stel och formell när hon bad honom lägga väskorna i rum ett, men vid denna tidpunkt brydde hon sig inte; hennes enda fokus var att få bort Daniel från Jayne så snabbt som möjligt, helst utan att hon stirrade på hans rumpa när han klättrade uppför trappan. Rummet längst bort i huset tycktes vara långt borta.
Emily vände sig till Jayne. "Låt mig ge dig en rundtur." Hon styrde in sin vän till vardagsrummet.
"Herregud!” skrek Jayne innan dörren ens hade hunnit stängas bakom dem. "Är den där den nya mannen i ditt liv? Säg mig att det inte är så! På riktigt? Hur kunde du var tyst om detta? Varför ringer du inte alla du någonsin har träffat, inklusive din dagislärare och postombudet, för att säga att du träffat en het skogshuggare?”
Jayne talade otroligt snabbt och högt på ett sätt som kunde ge vem som helst huvudvärk efter fem minuter.
"Han är inte en skogshuggare," viskade Emily och kände sig generad. Hur hade hon glömt hur fräck Jayne kunde vara? Vad i hela världen fick henne att tro att det var en bra idé att bjuda in sin äldsta vän till hennes B&B när det skulle innebära att hennes förhållande granskades? Hon ville inte att hon skulle skrämma Daniel; hon hade redan gjort ett ganska bra jobb med det själv genom att säga att hon älskade honom igår.
"Men gumman," tillade Jayne, "han är snuskigt het. Du kan väl se det, eller hur? Jag menar, jag vet att din smak har varit lite galen de senaste månaderna men du kan fortfarande se en het kille när han står framför dig, eller hur?
"Ja," viskade Emily och rullade ögonen. ”Snälla var inte konstig med honom. Det är nytt. Riktigt nytt.”
"Vad menar du med konstig?"
”Som att inte säga något om barn eller äktenskap. Och nämn inte Ben, eller några av mina ex. Eller min mamma. Snälla, Gud, säg inte något om hur galen min mamma är.”
Jayne skrattade. ”Du gillar verkligen den här killen, eller hur? Jag har inte sett dig så orolig på länge.”
Emily snurrade. ”Faktiskt, ja. Jag tror att jag är förälskad.”
"Nej du skojar!” roade Jayne, med en tusen gånger högre röstvolym. "Är du kär?"
Just då kom Daniel in i rummet. Emily frös och Jaynes ögon breddades av chock. Hon pressade ihop läpparna.
"Oj," sade hon högt och tittade från det ena förskräckta ansiktet till det andra. "Så, Daniel," tilllade Jayne och bröt igenom väggen av spänning som hade fyllt rummet som en ballong, "berätta allt om dig."
Daniel tittade från Emily tillbaka till Jayne och svalde. ”Um, jag tror faktiskt att jag kommer att lämna er damer. Hundarna behöver promeneras.” Han backade ut ur rummet i en hast.
Emily suckade och kände sig tom. Det gjorde ont i henne att Daniel agerade så besvärligt över att hon var kär i honom. Hon vände sig till Jayne.
”Kan vi gå härifrån lite? Jag kan visa Sunset Harbor för dig. Du har aldrig varit här och det var här jag tillbringade de flesta av mina somrar som barn så det skulle vara coolt att visa dig sevärdheterna.”
”Berätta vilka skor jag behöver så är jag på. Pratar vi vandringsskor? Joggingskor?”
Självklart hade Jayne tagit med sig alla möjliga skor.
"Jag har faktiskt inte tagit en joggingtur sedan jag lämnade New York," sade Emily. ”Det kan vara kul att göra det. Det är en för vacker dag för att spendera den i bilen, och vi skulle säkert täcka mer mark än om vi gick. Vi kan ta havsstigen.”
"Låter bra," sade Jayne. ”Jag fick så många samtal igår efter att jag slutade prata med dig att jag var tvungen att ge upp den elfte kilometern. Jag skulle behöva en löprunda.”
Emily svalde. En riktig löprunda för henne hade aldrig riktigt varit längre än sex kilometer. Just nu, efter sex månader av lathet, skulle hon vara glad av att bara klara av tre kilometer.
"Jag ska bara byta om," sade hon.
Hon rusade upp på övervåningen och lämnade sin B&B. När hon nådde sovrummet hittade hon Daniel liggandes på sängen och stirrande upp i taket.
"Är du okej?" frågade hon tentativt. "Jag trodde att du tog hundarna på en promenad."
”Jag var tvungen att gå ut ur det rummet,” sade Daniel.
"Åh," svarade Emily trumpet. Var tanken på att hon älskade honom så avvisande att han var tvungen att fly?
Daniel satte sig upp och såg förvånad ut. ”Jag menar, varför måste hon prata så snabbt? Och högt? Och varför måste hon säga fem ord när ett räcker?”
Emily insåg då att skälet till att Daniel hade rusat bort så snabbt inte var på grund av henne utan på grund av Jayne, på grund av hennes snabba New York-sätt att prata. Hon skrattade och släppte lite på spänningen som hade byggts upp inom henne.
"Du vet, jag brukade vara precis som henne."
Daniel skakade på huvudet. ”Inte en chans. Det tror jag inte på.”
"Jo, det är sant," svarade Emily insisterande. "Vänta bara. Vid dag fem kommer du inte att kunna se skillnad på oss.”
”Herregud,” sade Daniel och föll tillbaka mot madrassen.
KAPITEL ÅTTA
Jayne såg ut som en supermodell när hon joggade bredvid de glittrande vågorna, håret flödandes bakom henne, hennes ben långa och smala. Till skillnad från Emily hade Jayne knappt ens svettats. Alla som de passerade kollade in henne, chockade över hennes skönhet, att se någon så fantastiskt attraktiv i deras lugna, sömniga stad.
"Jag minns inte ens sista gången jag såg havet," sade Jayne. ”Jag menar, annat än under körningen hit. Ibland får New York en att glömma att det finns något annat än vägar och byggnader där ute.”
"Det är sant," svarade Emily flåsande. Hon märkte att det var svårt att till och med skapa den kortaste meningen.
Raj ställde ut några krukväxter utanför sin butik när de passerade.
"Hej, Emily!" ropade han.
Hon vinkade tillbaka och sparade på andan. Då såg hon Parker Black i hans grossistbil. Parker var en ung man, bara omkring tjugotre eller tjugofyra år gammal, med en mopp av lockigt blont hår. Han hade ärvt grossisthandeln vid bara sexton års ålder när hans far dog och hade gjort ett starkt jobb för att hålla igång företaget. När Emily öppnade sin B&B visste hon genast att hon ville