Hon gick för att leta fram en penna – med en kropp som nu tycktes gjord av stål – och hittade en i nyckelskålen. Nu var i alla fall saker och ting organiserade. Ingen David som letade efter borttappade skor, borttappade nycklar, borttappade solglasögon. Nu för tiden låg allt där hon hade lämnat det. Men just nu kändes det inte som mycket till tröstpris.
Hon återvände till soffan med pennan i handen och positionerade den över den prickade linjen hon skulle signera. Men i stället för att trycka pennspetsen mot pappret, stannade Lacey upp, lät pennan sväva drygt en millimeter ovanför linjen, som om det fanns en osynlig barriär mellan spetsen och pappret. Ordet ”underhållsbidrag” hade fångat hennes uppmärksamhet.
Med rynkad panna bläddrade Lacey till sidan som innehöll den paragrafen och ögnade igenom den. Eftersom hon var den i paret som tjänade mest – och ensamägare för den lägenhet i Upper East Side där hon just nu satt – skulle Lacey betala en ”fast summa” i ”upp till två år” till David, så att han fick hjälp att ”återställa” sitt liv till ett ”tillstånd jämlikt med det som vederbörande tidigare har levt.”
Lacey kunde inte låta bli att släppa lös ett bedrövat skratt. Hur ironiskt var det inte att David nu gynnade från hennes karriär, som var exakt det som slet isär dem från första början? Han skulle förstås inte se det på det viset. David skulle kalla det för ”gottgörelse” eller något liknande. Han var pedantisk när det kom till balans, rättvisa och jämvikt. Men Lacey visste vad dessa pengar egentligen var. Vedergällning. Hämnd. Motattack.
Snacka om att bli biten i ändan dubbelt om, tänkte hon.
Plötsligt rubbades Laceys synfält och en fläck dök upp över hennes efternamn, fick bläcket att förvrängas och pappret att skrynklas. En flyktig tår hade fallit från hennes öga. Hon torkade det förbrytande ögat aggressivt med baksidan av handen.
Jag kommer behöva byta namn, tänkte hon och stirrade ner på det deformerade ordet. Återgå till mitt flicknamn.
Lacey Fay Doyle fanns inte längre. Raderad. Det namnet tillhörde David Doyles fru och, när hon väl hade signerat den där prickade linjen, var hon inte längre den kvinnan. Hon skulle återigen bli Lacey Fay Bishop, en flicka hon inte hade varit sedan tjugoårsåldern och som hon knappt ens mindes.
Men Bishopnamnet betydde ännu mindre för Lacey än det hon hade lånat från David under de senaste fjorton åren. Hennes pappa hade stuckit när hon var sju, direkt efter en annars charmig familjeresa till den idylliska kuststaden Wilfordshire i England. Hon hade inte sett honom sedan dess. Där ena dagen – ätande glass på en barsk, vild och blåsig strand – borta den andra.
Nu var hon lika misslyckad som sina föräldrar! Efter alla barndomstårar hon hade fällt för sin försvunna pappa, alla arga tonårsförolämpningar hon hade kastat på sin mamma, hade hon gått och upprepat exakt samma misstag som dem! Hon hade misslyckats som gift, precis som dem. Den enda skillnaden, resonerade Lacey, var att hennes misslyckande inte skadade någon annan. Hennes skilsmässa skulle inte lämna två upprörda, skadade döttrar bakom sig.
Hon stirrade återigen ner på den där satans linjen. Den krävde att signeras. Men ändå tvekade Lacey. Hennes hjärna verkade ha fastnat på hennes nya namn.
Jag kanske bara kan skippa efternamn helt och hållet, tänkte hon sarkastiskt. Jag skulle kunna vara Lacey Fay, som någon slags popstjärna. Hon kände en bubblande hysteri i bröstkorgen. Men varför sluta där? Jag skulle kunna byta namn till vad som helst för några dollar. Jag skulle kunna bli – hon såg sig omkring efter inspiration och lät ögonen landa på den fortfarande orörda kaffekoppen på bordet framför henne – Lacey Fay Cappuccino. Varför inte? Prinsessan Lacey Fay Cappuccino!
Hon brast ut i skratt, slängde bak huvudet med glansiga, svarta hårlockar som guppade och nästintill röt mot taket. Men ögonblicket var kort och skrattet tog slut lika fort som det hade börjat. Tystnad fyllde den vanligtvis tomma lägenheten.
Kvickt kluddade Lacey sin namnteckning på skilsmässopappret. Nu var det gjort.
Hon tog en klunk av kaffet. Det var kallt.
*
På väg mot jobbet som vanligt klev Lacey på den trånga tunnelbanan som gick mot kontoret där hon arbetade som assistent för en inredningsarkitekt. Klackar, handväska, ingen ögonkontakt; Lacey var precis som vilken annan pendlare som helst. Förutom att hon inte var det. För, utav den halva miljonen människor som för tillfället åkte genom New Yorks tunnelbanor den morgonen, var hon den enda som hade serverats skilsmässopapper den morgonen – så kändes det i alla fall. Hon var den senaste medlemmen i Den Sorgsna Klubben För Frånskilda.
Lacey kände hur tårarna trängde sig fram. Hon skakade på huvudet och tvingade tankarna mot lyckligare ting. De hamnade direkt i Wilfordshire, på den där fridfulla men vilda stranden. I ett plötsligt, levande minne, såg Lacey havet och kände den salta luften. Hon mindes glassbilen med sin otäckt klingande vinjett och deras pommes frites – chips, hade pappa sagt att britterna kallade det – som kom i små frigolitbägare med en liten trägaffel och alla fiskmåsar försökte stjäla dem ifrån henne så fort hennes koncentration svajade. Hon tänkte på sina föräldrar, på de leenden de hade burit den semestern.
Hade allt varit en lögn? Hon hade bara varit sju och Naomi hade varit fyra; ingen av dem var gamla nog att märka av nyanserna hos vuxnas känslor. Hennes föräldrar hade uppenbarligen varit bra på att dölja saker, för allt var fullständigt normalt ända tills det över en natt blivit förödande.
De hade verkligen sett lyckliga ut då, tänkte Lacey, men för den yttre världen hade säkert hon och David det också. De hade det. I sin fina lägenhet med välbetalda, tillfredsställande jobb. Bra hälsa. Det enda som saknades var de där jäkla barnen som så plötsligt blivit viktiga för David. Faktum var att det hade varit lika abrupt som när hennes pappa stack. Det kanske var en manlig sak. Ett plötsligt eureka-ögonblick där man tog ett beslut som aldrig kunde vändas, så att allt som stod i vägen fick brinna ner – varför lämna någonting oskatt?
Lacey lämnade tunnelbanestationen och gick tillsammans med en hop andra människor genom New York Citys gator. Hon hade kallat New York för sitt hem hela sitt liv. Men nu tycktes det kvävande. Hon hade alltid älskat hur högt tempo det var, för att inte tala om arbetslivet. New York var helt och hållet hon. Men nu blev hon överväldigad av en längtan efter att något skulle förändras radikalt. Längtan efter en nystart.
Medan hon passerade de sista kvarteren innan kontoret, drog hon fram mobilen från handväskan och ringde Naomi. Hennes syster svarade efter första signalen.
”Allt okej, gumman?”
Naomi hade nervöst väntat på att skilsmässopapperna skulle komma, därav det snabba svaret trots att det var tidigt. Men Lacey ville inte diskutera skilsmässan.
”Minns du Wilfordshire?”
”Va?”
Naomi lät trött. Som ensamstående mamma åt Frankie, världens ostyrigaste sjuåriga pojke, var det väntat.
”Wilfordshire. Sista semestern medan mamma och pappa var tillsammans.”
En stunds tystnad följde.
”Varför frågar du mig?”
Precis som deras mamma hade Naomi tagit ett tysthetslöfte angående allt som hade med deras pappa att göra. Hon var yngre när han stack och hävdade att hon inte hade några minnen alls av honom, så varför slösa energi på att bry sig om hans frånvaro? Men efter för många shots en fredagskväll, hade hon erkänt hur tydligt hon mindes honom, hur ofta hon drömde om honom och att hon hade ägnat hela tre år av terapi åt att beskylla hans övergivande för allt som gått fel i hennes förhållanden i vuxen ålder. Naomi hade hoppat på karusellen för passionerade, kaotiska förhållanden när hon var fjorton och hade aldrig hoppat av. Naomis