”Lacey Bishop,” sa mannen när han såg på pappret hon hade gett honom.
Lacey nickade. För två dagar sedan hade det namnet varit obekant för henne. Nu kändes det som hennes igen.
”Jag heter Stephen,” sa han.
De skakade händer.
”Jag ser fram emot din återkoppling,” sa Lacey.
Hon lämnade butiken med hjärtat bevingat av förväntan. Om Stephen beslutade sig för att hyra ut lokalen till henne skulle hon stanna i Wilfordshire mycket mer permanent än hon hade planerat. Tanken borde ha skrämt henne men i stället kom hon på sig själv att vara fullständigt själaglad. Det kändes rätt. Mer än rätt. Det kändes som ödet.
KAPITEL FEM
“Jag trodde att det var en semester!” exploderade Naomis arga röst genom luren som Lacey höll fast mellan örat och axeln.
Hon suckade, stängde öronen för sin systers tirad och knappade vidare på tangentbordet vid en av Wilfordshires biblioteksdatorer. Hon kollade statusen på sin online-ansökan om att byta semestervisum till affärsstartvisum.
Efter att ha träffat Stephen hade Lacey kastat sig in i sin forskning och lärt sig att, då hon redan var engelsktalande och hade ett generöst belopp på bankkontot, var det enda hon behövde en duglig affärsplan, något hon redan hade erfarenhet av tack vare Saskias tendens att dumpa sina ansvar på Laceys axlar. Vilket hon egentligen aldrig fick betalt för.
Det hade bara tagit några kvällar att sätta ihop en plan och skicka in den; en smärtfri process som gjorde henne ännu mer säker på att världen gav hennes nya liv en hjälpande hand.
När hon loggade in på Storbritanniens regerings officiella portal såg hon att hennes ansökan fortfarande var markerad med ”bearbetas.” Hon var så desperat att komma igång med det hela och kunde inte låta bli att säcka ihop en aning från besvikelsen. Sedan vände hon tillbaka koncentrationen till Naomis röst i hennes öra.
”Jag KAN INTE fatta att du ska flytta!” skrek hennes syster. ”Permanent!”
”Det är inte permanent,” förklarade Lacey lugnt. Hon hade mycket erfarenhet i att hålla Naomis humör i schack. ”Mitt visum är bara för två år.”
Hoppsan. Felsteg.
”TVÅ ÅR?” röt Naomi, vars ilska hade nått sin kokpunkt.
Lacey himlade med ögonen. Hon hade varit fullt medveten om att hennes familj inte skulle stötta hennes beslut. Naomi behövde henne i NYC som barnvakt, trots allt, och deras mamma behandlade Lacey praktiskt taget som ett känslomässigt stöddjur. Det exalterade meddelandet hon hade skickat iväg i Bishop Girlz-chatten hade bemötts med samma grad tacksamhet som en atombomb. Flera dagar senare försökte Lacey fortfarande att städa upp efter förödelsen.
”Ja, Naomi,” svarade hon besviket. ”Två år. Jag tycker att jag förtjänar det, gör inte du det? Jag gav fjorton år till David och femton till mitt jobb. New York City hade mig i trettionio år. Jag är snart fyrtio, Naomi! Vill jag verkligen leva hela livet på ett och samma ställe? Med ett och samma jobb? En och samma man?”
Toms stiliga ansikte skymtade till i hennes tankar när hon yttrade orden och hon kände hur kinderna blev varma med detsamma. Hon hade varit så upptagen med att organisera vad som eventuellt kunde bli hennes nya liv att hon inte hade hunnit återvända till fiket – hennes föreställning om smäktande frukostar på altanen hade för tillfället ersatts av en medtagen banan och färdiggjord frappuccino från närbutiken. Faktum var att det först nu slog henne att om detta gick igenom med Stephen och Martha, skulle hon hyra lokalen mittemot Tom och därmed träffa honom varenda dag. Hennes mage vred sig i förtjusning vid tanken.
”Men Frankie, då?” gnällde Naomi. Lacey drogs tillbaka till verkligheten.
”Jag har skickat lite kolor till honom.”
”Han behöver sin moster!”
”Han har mig fortfarande! Jag är inte död, Naomi, jag ska bara bo utomlands ett tag.”
Hennes syster lade på.
Trettiosex år, snart sexton, tänkte Lacey hånfullt.
När hon lade tillbaka mobilen i fickan, fångade plötsligt något fladdrande på datorskärmen hennes blick. Statusen på hennes formulär hade skiftat från ”bearbetas” till ”godkänd”.
Med ett tjut flög Lacey upp från stolen och slog med knytnäven i luften. De äldre stadsborna, som satt och lade patiens på de andra biblioteksdatorerna, vände sig bestört mot henne.
”Ursäkta!” utbrast Lacey och försökte att tygla sin extas.
Hon sjönk ner i stolen igen, andfådd av förundran. Hon hade lyckats. Hon hade fått grönt ljus att sätta igång med sina planer. Det hela hade dessutom varit så smärtfritt att Lacey inte kunde låta bli att återigen tänka att det var ödets förtjänst.
Förutom ett sista problem. Hon behövde få Stephen och Marta att gå med på att hyra ut lokalen till henne.
*
Lacey kände nervositeten sätta rot när hon begav sig mot torget. Hon ville inte ströva för långt från butiken; så fort Stephen ringde henne skulle hon rusa dit med checkhäfte och penna i hand och skriva under innan självsabotören i henne övertalade henne att hon inte kunde göra det. Men Lacey var en exceptionellt duktig fönstershoppare och satte igång med att granska allt som staden hade att erbjuda. När hon promenerade fastnade hennes billiga flygplatsskor i kullerstenarna så att hon snavade och vred fotleden. Det var då som Lacey insåg att hon verkligen behövde göra sig av med sin sparsamma utstyrsel om hon skulle tas på allvar som potentiell affärsägare.
Hon gick till klädbutiken som låg bredvid den lokal hon hoppades snart skulle tillhöra henne.
Lika bra att träffa grannarna, resonerade hon.
Hon klev in i det minimalistiskt inredda stället, som bara hade några få utvalda artiklar utsatta. Kvinnan bakom disken såg upp när Lacey kom in och höjde näsan snobbigt när hennes blick färdades över Laceys kläder. Kvinnan var spinkig som en kratta med skarpa ansiktsdrag men hennes bruna hår var stylat på exakt samma vis som Laceys. Kvinnans svarta klänning fick henne att se ut som Laceys onda tvilling, tänkte Lacey roat.
”Kan jag hjälpa dig?” frågade kvinnan med en tunn, otrevlig röst.
”Nej tack,” svarade Lacey. ”Jag vet precis vad jag är ute efter.”
Hon valde en två-delskostym från klädhängaren, den typen hon var van att ha på sig i New York, men stannade sedan upp. Ville hon verkligen återskapa sig själv? Klä sig som den kvinnan hon hade varit förut? Eller ville hon vara någon ny?
Hon vände sig tillbaka till affärsbiträdet. ”Förresten, jag kan nog behöva lite hjälp.”
Kvinnans ansikte förblev uttryckslöst medan hon gick runt disken och fram till Lacey. Hon antog uppenbarligen att Lacey bara skulle slösa hennes tid – vilken secondhandhandlare skulle ha råd med något i en butik som denna? – och Lacey såg fram emot stunden hon skulle få vifta sitt kort framför kvinnans dömande ansikte.
”Jag behöver något för jobbet,” sa Lacey. ”Formellt men inte stelt, liksom.”
Kvinnan blinkade. ”Och vad jobbar du med?”
”Antikviteter.”
”Antikviteter?”
Lacey nickade. ”Japp. Antikviteter.”
Kvinnan