Hon kände hans blickar dröja kvar.
”Du verkar … annorlunda.”
Hon stannade till, undrade om han visste, undrade om förändringarna syntes på utsidan. Hon svalde.
”Hur menar du?”
Tystnad.
”Jag vet inte”, svarade han slutligen.
Hon stirrade ut genom fönstret, såg hur en man utanför kvarterskrogen stack till en köpare en påse weed.
”Jag hatar att bo här”, sa han.
Hon vände sig om och såg på honom.
”Jag med.”
”Jag har till och med funderat på att…” han sänkte huvudet, ”sticka.”
”Vad menar du?”
Han ryckte på axlarna.
Hon tittade på honom. Han verkade riktigt nere.
”Vart?” frågade hon.
”Kanske leta upp pappa.”
”Hur? Vi har ingen aning om var han är.”
”Jag kan försöka. Jag kan hitta honom.”
”Hur?”
”Jag vet inte ... Men jag kan försöka.”
”Sam. Han kan ju vara död.”
”Säg inte så!” skrek han, högröd i ansiktet.
”Förlåt”, sa hon.
Han lugnade sig.
”Men har du tänkt på en sak? Även om vi hittar honom kanske han inte alls vill träffa oss. Han lämnade oss, trots allt. Och han har aldrig försökt kontakta oss”
”Kanske för att Mamma inte låter honom göra det.”
”Eller, kanske för att han inte gillar oss.”
Rynkan i Sams panna djupnad och han kickade till golvet igen. ”Jag kollade upp honom på Facebook.”
Caitlin spärrade förvånat upp ögonen.
”Har du hittat honom?”
”Jag är inte säker. Det fanns fyra som hette likadant. Två av dem var privata och hade ingen bild. Jag skickade meddelande till båda.”
”Och?”
Sam skakade på huvudet.
”Jag har inte fått något svar.”
”Pappa skulle inte finnas på Facebook.”
”Det vet du inte”, svarade han, och gick i försvar igen.
Caitlin suckade och gick fram till sängen och lade sig ner. Hon stirrade upp i det gulnande taket, färgen flagnade, och undrade hur de hade hamnat här. Det hade funnits städer de varit lyckliga i, även stunder då Mamma nästan hade verkat lycklig. Som när hon träffade den där killen. Åtminstone tillräckligt lycklig för att lämna Caitlin i fred.
Det fanns städer, som den senaste, där både Sam och hon hade fått några goda vänner, där det verkade som om de faktiskt skulle stanna – åtminstone tillräckligt länge för att kunna ta studenten på samma ställe. Och helt plötsligt hade allt förändrats. Packa igen. Säga adjö. Var det för mycket begärt att vilja ha en normal barndom?
”Jag kunde flytta tillbaka till Oakville”, sa Sam, och avbröt hennes tankar. Deras senaste stad. Det var kusligt hur han alltid visste vad hon tänkte på. ”Jag skulle kunna bo hos några vänner.”
Dagen började ta ut sin rätt. Det blev bara för mycket. Hon kunde inte tänka klart, och i sin frustration hörde hon att Sam också skulle överge henne, att han inte längre brydde sig om henne.
”Ja men, stick då!” fräste hon till, utan att mena det. Det var som om någon annan hade sagt det. Hon hörde hur hårt det lät och ångrade sig omedelbart.
Varför var hon tvungen att vräka ur sig sådana saker så där? Varför kunde hon inte kontrollera sig?
Om han hade varit på bättre humör, om hon hade varit lugnare och inte haft så mycket att tänka på samtidigt, hade hon aldrig sagt så. Eller så skulle hon ha varit snällare. Hon hade sagt något så här i stället, jag förstår att du menar att du aldrig kommer att lämna oss, hur illa det än blir, för du skulle aldrig lämna mig ensam för att hantera allt detta. Och jag älskar dig för det. Och jag skulle aldrig överge dig heller. Vi har åtminstone varandra i den här jävla barndomen. Istället hade hennes dåliga humör tagit över. Istället uppförde hon sig själviskt och högg.
Hon satte sig upp och kunde se hur sårad han blev. Hon ville ta tillbaka vad hon sagt, säga förlåt, men hon orkade inte. Av någon anledning kunde hon inte förmå sig att öppna munnen.
I tystnaden reste sig Sam långsamt från stolen och lämnade rummet, stängde försiktigt dörren bakom sig.
Idiot, tänkte hon. Du är en så jävla puckad. Varför måste du behandla honom på samma sätt som Mamma behandlar dig?
Hon lade sig ner igen, stirrade mot taket. Hon insåg att det fanns ännu en anledning till varför hon hade fräst åt honom. Han hade avbrutit hennes tankegång jus när den började bli som svartast. En mörk tanke hade precis fått fäste och han störde henne innan han hade fått kontroll på den.
Mammas före detta pojkvän. Tre städer sedan. Det var den enda gången hennes Mamma hade verkat lycklig. Frank, 50. Kort, köttig, flintskallig och formad som en tunna. Stank av billig herrparfym. Hon hade varit 16.
Hon hade stått i tvättstugan, vek sina kläder, när Frank dök upp i dörren. Han var så äcklig, stirrade alltid på henne. Han böjde sig ner och plockade upp ett par av hennes underkläder, och hon kände kinderna blossa av skam och ilska. Han höll upp dem och flinade.
”Du tappade de här” sa han och hånlog. Hon snappade åt sig dem.
”Vad vill du?” snäste hon.
”Är det ett sätt att tilltala sin nya styvpappa?”
Han tog ett halvt kliv fram, närmare.
”Du är inte min styvpappa.”
”Nej inte än – men snart.”
Hon försökte återgå till att vika sina kläder, men han tog ännu ett kliv närmare. För nära. Hjärtat slog hårt i bröstet.
”Jag tror det är dags att vi bekantar oss med varandra”, sa han och knäppte upp skärpet. ”Eller vad säger du?”
Skräckslagen försökte hon tränga sig förbi honom och ut genom dörren i de lilla rummet, men då hon gjorde det, blockerade han vägen och grep tag hårt och dunkade in henne mot väggen.
Det var då det hände.
Ett raseri vällde fram genom henne. Ett raseri hon aldrig förr upplevt. Hon kände hur kroppen hettade, brann, från tårna upp till håret. När han närmade sig, hoppade hon upp och sparkade honom med båda fötter rakt in i hans bröstkorg.
Trots att han var tre gånger större, flög han baklänges genom dörren, drog med sig dörren så att den splittrade loss från gångjärnen, och fortsatte bakåt, tre meter in i nästa rum. Det var som om han träffats av en kanon och skickat honom genom huset.
Caitlin hade skälvande stått kvar. Hon hade aldrig varit en våldsam person, hade aldrig ens slagit någon förut. För övrigt var hon inte särskilt stor, eller stark. Hur hade hon vetat hur hon skulle sparka