Ett jubel steg upp och de greps alla av män ur Silvergardet som släpade iväg dem. Thor bröt sig loss i sista sekund och vände sig mot Gwen. Han kände sig skyldig och ville inte göra henne besviken.
”Gå med dem”, sa hon osjälviskt. ”Det är viktigt att du gör det. Festa med dina vapenbröder. Fira med dem. Det är en av Silvergardets traditioner. Du får inte missa det. Möt mig senare ikväll, vad bakdörren till Vapensalen. Då kan vi vara tillsammans.”
Thor lutade sig fram och kysste henne en sista gång, så länge han kunde innan han släpades bort av sina soldatkamrater.
”Jag älskar dig”, sa hon till honom.
”Jag älskar dig också”, svarade han, och menade det mer än hon någonsin skulle förstå.
Allt han kunde tänka på när han släpades bort, när han såg de där vackra ögonen som var så fyllda av kärlek till honom, var att han mer än något annat ville fria till henne, göra henne till sin för evigt. Nu var inte rätt tillfälle, men snart, sa han till sig själv.
Kanske till och med ikväll.
Kapitel tolv
Gareth stod i sin kammare och blickade ut genom fönstret mot gryningen och ljuset som föll över Kungsgård och folket som samlades där nere – och mådde illa av synen. Där i horisonten besannades hans värsta farhågor, själva sinnebilden av det han fruktat mest: kungens armé som återvände med segern efter striden mot McClouds, och med Kendrick och Thor ridandes i täten, fria, vid liv – och som hjältar. Hans spioner hade redan informerat honom om vad som hänt, att Thor överlevt bakhållet och var vid god hälsa. Nu var alla dessa män styrkta av segern, och de återvände i samlad trupp till Kungsgård. Han kände hela kungariket falla samman över sig.
Gareth hörde ett knarrande ljud i rummet, snodde runt, och slöt snabbt ögonen igen inför synen, skräckslagen.
”Öppna ögonen, min son!”, hördes en dånande stämma.
Skakande öppnade Gareth ögonen, förskräckt över att se sin far, stående där, som ett ruttnande lik med rostig krona på huvudet och en rostig spira i handen. Han stirrade tillbaks med förebrående blick, precis som han hade i livet.
”Blod ropar efter blod”, förkunnade han.
”Jag hatar dig!”, skrek Gareth. ”JAG HATAR DIG!”, skrek han igen, och drog dolken från bältet och kastade sig framåt mot fadern.
Han högg till när han nått fram – men träffade bara tomma luften – och fortsatte snubblade fram genom rummet.
Gareth snodde runt, men vålnaden var borta. Han var ensam i kammaren. Han hade varit ensam hela tiden. Höll han på att förlora förståndet?
Gareth sprang över till rummets bortre hörn, rotade i klädskåpet och drog fram opiumpipan med skakande händer. Han tände hastigt och drog djupa bloss, om och om igen. Han kände drogen skölja genom kroppen och hur han tillfälligt försvann i ruset. Han hade tagit alltmer opium de senaste dagarna – det tycktes vara det enda som hjälpte för att jaga bort bilden av hans far. Gareth plågades av att vara där, och han började undra om hans fars ande fångats inom slottets väggar, och om han inte borde flytta sitt hov någon annanstans. Han skulle i vilket fall som helst gärna jämna dessa byggnader till marken – de innehöll alla de barndomsminnen han hatade.
Gareth vände sig mot fönstret igen, dränkt av kallsvett, och torkade pannan med handens baksida. Han såg ut. Hären närmade sig, och Thor syntes redan på det här avståndet. De korkade massorna flockades runt honom som en hjälte. Det gjorde Gareth rasande, fick honom att brinna av avund. Alla planer som han satt i verket hade misslyckats: Kendrick var befriad, Thor var i livet, och till och med Godfrey hade på något sätt klarat sig från giftet, fastän det varit tillräckligt för att ta död på en häst.
Men å andra sidan, hade andra av hans planer lyckats: Firth, åtminstone, var död, och det fanns inget vittne kvar som kunde bevisa att han dödat sin far. Gareth tog ett djupt andetag och insåg att saker inte var så illa som det verkade. Nevarerna var trots allt på väg för att föra bort Gwendolyn, släpa iväg med henne till någon gräslig avkrok i Ringen och gifta bort henne. Han log åt tanken och började må bättre. Ja, hon skulle åtminstone vara ur vägen inom kort.
Gareth hade tiden på sin sida. Han skulle hitta ett sätt att ta itu med Kendrick, Thor och Godfrey – han hade mängder av olika planer för att ta död på dem. Och han hade all tid och makt i världen för att se till att det blev av. Visst, den här ronden hade de vunnit. Men nästa rond var hans.
Gareth hörde ännu ett stönande, snodde runt, men såg inget annat i kammaren. Han var tvungen att ta sig ut härifrån – han stod inte ut längre.
Han vände om och stormade från rummet, och dörren öppnades innan han nått fram av tjänare som förutsåg vart steg han tog.
Gareth slängde på sig sin fars mantel och krona, plockade upp spiran, och marscherade iväg genom korridoren. Han gick fram längs korridorerna tills han nådde sin privata matsal, en utsirad kammare med stenväggar, med höga takvalv och målat glas som lystes upp av den tidiga morgonsolen. Två tjänare stod väntande vid den öppna dörren, och en annan stod vid bordets kortända. Det var ett långt bankettbord, säkert femton meter, med dussintals stolar på var sida, och tjänaren drog ut Gareths när han närmade sig. Det var en gammal ekstol som hans far använt ett oändligt antal gånger.
Gareth satte sig och insåg hur mycket han avskydde detta rum. Han mindes hur han tvingats sitta här som barn, med hela familjen samlad runtom, och hur hans far och mor hade tillrättavisat honom. Nu var han helt ensam i rummet. Det fanns ingen annan än han själv – inte hans systrar eller bröder eller föräldrar eller vänner. Inte ens hans rådgivare. Under de senaste dagarna hade han lyckats stöta bort alla ifrån sig, och nu åt han för sig själv. Han föredrog det hursomhelst så – allt för många gånger hade han sett vålnaden av fadern där inne och fått skämmas inför andra över sina plötsliga utrop.
Gareth läppjade på sin morgonsoppa, och slog sedan plötsligt silverskeden i fatet.
”Soppan är inte tillräckligt varm!”, skrek han.
Den var varm, men inte brännhet som han ville ha den, och Gareth tänkte inte tolerera ytterligare misstag i sin närhet. En tjänare rusade fram.
”Jag ber om ursäkt, herre”, sa tjänaren och böjde sitt huvud när han skyndade sig för att ta bort den. Men Gareth lyfte fatet och kastade den heta vätskan i tjänarens ansikte.
Tjänaren tog sig för ögonen och skrek när soppan brände honom. Gareth tog fatet, lyfte det högt över huvudet och slog det över tjänarens huvud.
Tjänaren skrek och höll sig om sin blodiga skalle.
”För bort honom!”, skrek Gareth till de andra tjänarna.
De blickade tvekande mot varandra, och lydde sedan motvilligt.
”Skicka honom till fängelsehålorna!”, sa Gareth.
När Gareth skakande satte sig igen var rummet tomt, sånär som på en tjänare som fåraktigt klev fram mot honom.
”Min herre”, sa han nervöst.
Gareth tittade bort mot honom, fortfarande rasande. När han gjorde det kunde han se sin far sitta där, bara några stolar bort vid samma bord, och le ett ondskefullt leende mot honom. Gareth försökte titta bort.
”Den herre ni kallat efter har anlänt för att träffa er”, sa tjänaren. ”Lord Kultin, från provinsen Essen. Han väntar här utanför.”
Gareth blinkade till några gånger innan han förstod vad det var tjänaren talade om. Lord Kultin. Ja, nu mindes han.
”Skicka genast in honom”, beordrade Gareth.
Tjänaren bockade och sprang ut ur rummet, och när han öppnade dörren klev en väldig, bister krigare in, med långt svart