Mycoples vrålade försiktigt, och Thor kunde känna vibrationerna genom hennes fjäll. Han kände, att Mycoples också var ivrig att nå Gwendolyn, innan något hände henne. Mycoples duckade och slingrade sig in och ut ur molnen, flaxande med sina stora vingar, och hon verkade förnöjd med vara här, inne i Ringen, bärande på Thor. Deras band bara växte sig starkare och starkare, och Thor kände att Mycoples delade alla hans tankar och önskningar. Det var som att rida på en förlängning av honom själv.
Thors tankar skiftade från Gwendolyn när han flög in och ut ur molnen. Den tidigare drottningens ord dominerade hans tankar, återvände gång på gång till honom, och Thor föredrog att stänga dem ute. Hennes avslöjande smärtade honom mer än vad han kunde föreställa sig. Andronicus? Hans fader?
Det kunde inte vara så. En del av Thor hoppades att det var bara en nytt grymt hjärnspratt av den tidigare drottningen, när han, trots allt, hade hatat honom från början. Kanske hade hon velat implantera falska tankar i hans hjärna bara för att störa honom, för att hålla honom borta från sin dotter, oavsett orsak. Thor ville desperat tro att det var den enda anledningen.
Men innerst inne, hade hon talat de ord, som fått resonans inom Thor kropp och själ. Han kände att det var sant. Så mycket som han än skulle vilja tro något annat, i den stunden hon yttrade det, visste han att Andronicus faktiskt var hans fader.
Tanken följde Thor som en mardröm. Han hade alltid hoppats och bett, någonstans i bakhuvudet, att kung MacGil var hans far och på något sätt att Gwen inte var hans riktiga dotter, så att de kunde vara tillsammans. Thor hade alltid hoppats att den dagen han fått vetskap om vem hans fader verkligen var, skulle alla bitar falla på plats, och hans öde skulle framstå kristallklart.
Att få veta att hans fader inte var en hjälte var en sak. Han kunde acceptera det. Men att lära sig att hans fader var ett monster—det värsta av alla monster—den mannen, som Thor mer än något annat ville döda, det var för mycket att bearbeta. Thor bar på Andronicus blodslinje. Vad betydde det för Thor? Betydde det att han, Thor, var förutbestämd att bli ett monster, också? Innebar det att han hade en strimma av ont blod lurande i hans ådror? Var han förutbestämd att bli som honom? Eller var det möjligt att han kunde vara annorlunda än honom, trots deras gemensamma blod? Kunde ödet färdas genom blodet? Eller avgjorde varje generation sitt eget öde?
Thor kämpade också för att förstå vad allt detta betydde för Ödessvärdet. Om legenden var sant—att endast en MacGil kunde svinga det—betydde det att Thor var en MacGil? Om ja, hur kunde Andronicus då möjligen vara hans fader? Såvida inte Andronicus, på något sätt, var en MacGil?
Värst av allt, hur kunde Thor någonsin dela denna nyhet med Gwendolyn? Hur kunde han säga till henne att han var son till hennes mest hatade fiende? Av mannen som hade fått henne attackerad? Visst skulle hon hata Thor. Hon skulle se Andronicus ansikte varje gång hon såg Thors. Och ändå måste Thor berätta det för henne, han kunde inte hålla denna hemlighet från henne. Skulle det förstöra deras relation?
Thors blod kokade av ilska. Han ville vifta bort att Andronicus var hans fader, för att han gjort detta mot honom. När de flög, tittade Thor ner och avsökte marken. Han visste Andronicus var där nere någonstans. Snart nog skulle han möta honom ansikte mot ansikte. Han skulle hitta honom. Konfrontera honom. Och han skulle döda honom.
Men först måste han hitta Gwendolyn. När de korsade Södra Skogen, anade Thor att hon var nära. Han hade en värk i bröstet som en föraning att något hemskt skulle hända henne. Han manade på Mycoples att flyga snabbare och snabbare, med känslan av att varje stund kunde vara hennes sista.
KAPITEL TVÅ
Gwendolyn stod ensam vid det övre räcket av Tillflyktens torn, klädd i de svarta kläder som nunnorna hade gett henne, kände redan som om hon hade varit där för alltid. Hon hade blivit hälsad under tystnad, av bara en nunna, hennes guide, talade, bara en gång, för att instruera henne om reglerna för denna plats: det fick inte förekomma några samtal, ingen interaktion med någon av de andra. Varje kvinna bodde här i sitt egna, separata universum. Varje kvinna ville vara ifred. Detta var ett torn för tillflykt, en plats för dem som sökte helandet. Gwendolyn skulle vara säker här från allt ont i världen. Men också ensam. Fullständigt ensam.
Gwendolyn förstod alltför väl. Hon ville bli lämnad ifred.
Hon stod där nu, på toppen av tornet, tittande på den vidsträckt utsikten över trädtopparna i Södra Skogen i Ringen, och kände sig mer ensam än någonsin tidigare. Hon visste att hon måste vara stark, att hon var en kämpe. En kungens dotter, och hustru—eller nästan hustrun—till en stor krigare.
Men Gwendolyn var tvungen att erkänna att så mycket som hon längtat efter att vara stark, var hennes hjärta och hennes själ fortfarande sårad. Hon saknade Thor oerhört och fruktade att han aldrig skulle återvända till henne. Och även om han gjorde det, när han väl fått veta vad som hade hänt henne, fruktade hon att han aldrig skulle vilja vara med henne igen.
Gwen kände sig också urholkad av att veta att Silesia hade förstörts, att Andronicus hade vunnit, och att alla hon brydde sig om hade redan fångats eller dödats. Andronicus var överallt nu. Han ockuperade hela Ringen och det fanns ingenting kvar att återvända till. Gwen kände hopplöshet, utmattning; alldeles för utmattad för någon i hennes ålder. Värst av allt, kände hon som om hon hade svikit alla; hon kände det som om hon redan hade levt för många livstider, och hon ville inte uppleva några fler.
Gwendolyn tog ett steg framåt, upp på avsatsen, av den yttersta kanten av räcket, längre ut än man skulle stå. Hon lyfte armarna långsamt och höll sina händer ut åt sidan. Hon kände en kall vindpust, den iskalla vinterns vindar. Dessa tog henne ur balans och hon svajade på kanten av avgrunden. Hon tittade ner och såg de branta rasen nedan.
Gwendolyn tittade upp mot himlen, och tänkte på Argon. Hon undrade var han var, instängd i sitt eget universum, avtjänande sitt straff, för hennes skull. Hon skulle ge vad som helst för att se honom nu, för att höra hans visdom en sista gång. Kanske det skulle det rädda henne, få henne på andra tankar.
Men han var borta. Han, också, hade fått betala ett pris och kunde inte återvända.
Gwen slöt ögonen och tänkte en sista gång på Thor. Om han bara hade varit här, hade det kunnat förändra allt. Om bara hon hade haft en enda överlevande person i världen som verkligen älskade henne, då kanske det skulle ha givit henne en anledning att fortsätta att leva. Hon kikade bort mot horisonten, i hopp bortom allt förnuft att se Thor. När hon såg in i de snabbt rörliga molnen, tyckte hon att hon hörde ett dovt ljud, någonstans i fjärran, vrålet från en drake. Det var så långt borta, så lågt, att hon måste ha inbillat sig detta. Det var bara hennes hjärna som spelade henne ett spratt. Hon visste att ingen drake kunde vara där, på Ringens insida. Precis som hon visste att Thor var långt borta, förlorad för alltid i Imperiet, på någon plats från vilken han aldrig skulle återvända.
Tårar rann nerför Gwen kinder när hon tänkte på honom, på det liv de kunde ha haft. Av hur nära de hade stått varandra en gång. Hon föreställde utseendet av hans ansikte, ljudet av hans röst, hans skratt. Hon hade varit så säker på att de skulle vara oskiljaktiga, att de aldrig skulle bli åtskilda av någonting.
"THOR!" Gwendolyn kastade tillbaka huvudet och grät, svajande på avsatsen. Hon ville att han skulle komma tillbaka till henne.
Men hennes röst