Stämningen i luften var annorlunda nu. Kendrick såg det i ögonen på alla män och han kände det i sig själv. Silesierna var inte längre inställda bara på att överleva och försvara sig själva. Nu ville de ha hämnd.
”SILESIER!”, vrålade en röst.
Det blev tyst i folksamlingen och folk tittade upp. Vid randen av Klyftan uppe vid den övre staden stod Andronicus och blickade ned mot dem, omgiven av sina hejdukar.
”Jag ger er ett val!”, mullrade han. ”Överlämna Gwendolyn så låter jag er leva! Om inte, så kommer jag från och med solnedgången att regna eld över er, en eld så fruktansvärd att ingen av er kommer att överleva.”
Han tystnade och log.
”Det är ett generöst erbjudande. Tänk inte för länge.”
Och med det vände sig Andronicus och stormade iväg.
Silesierna vände sig långsamt ned igen och såg på varandra.
Srog klev fram.
”Mina silesier!”, dundrade Srog till en stor och ständigt växande skara av krigare, med en allvarligare min än någon Kendrick tidigare sett på honom. ”Andronicus har angripit vår högsta, vår mest älskade ledare, dotter till vår kära kung MacGil och en stor drottning i sin egen rätt. Därmed har han angripit oss alla. Han har försökt befläcka vår heder – men har bara lyckats befläcka sin egen!”
”JA!” Folkmassan röt till svar och männen grep sina svärd med ny eld i ögonen.
”Kendrick”, sa Srog och vände sig mot honom. ”Vad föreslår du?”
Kendrick såg långsamt in i ögonen på alla de män han hade framför sig.
”VI ANFALLER!”, röt han och kände hur det brann i ådrorna.
Man skrek till bifall i folkmassan, som blev allt tätare och tätare, och där fanns ingen rädsla i ögonen. Var och en av alla dessa människor, såg han, var redo att kämpa till döden.
”VI DÖR SOM MÄN, OCH INTE SOM HUNDAR!”, röt Kendrick igen.
”JA!”, vrålade folkmassan till svar.
”VI SKA KÄMPA FÖR GWENDOLYN! FÖR ALLA VÅRA MÖDRAR OCH SYSTRAR OCH HUSTRUR!”
”JA!”
”FÖR GWENDOLYN!”, skrek Kendrick.
”FÖR GWENDOLYN!”, skrek folkmassan.
Folket vrålade av extas och fler och fler strömmade till hela tiden.
Med ett sista vrål följde de Kendrick och Srog som ledde vägen uppför den smala avsatsen, högre och högre mot övre Silesia. Tiden var kommen att visa Andronicus vilken slags män som utgjorde Silvergardet.
KAPITEL SJU
Thor stod tillsammans med Reece, O’Connor, Elden, Conven, Indra och Krohn vid flodmynningen och såg ned på Convals döda kropp. Stämningen var mörk. Thor kände den som en tyngd över bröstet som drog honom ned mot jorden när han såg på sin döde vapenbroder. Conval. Död. Det verkade på något vis omöjligt. Det hade varit sex av dem på den här resan så långt han kunde minnas. Han hade aldrig trott att de kunde bli fem. Det fick honom att känna sin egen dödlighet.
Thor tänkte på alla de gånger som Conval hade funnits där för honom, mindes hur han alltid hade varit där, varje steg på den här resan, från den första dag då Thor blivit med i Legionen. Han hade varit som en bror. Conval hade alltid stått upp för Thor och alltid lagt ett gott ord för honom, och till skillnad från vissa andra så hade han accepterat Thor som en kamrat redan från början. Att se honom ligga död där – och särskilt till följd av hans eget misstag – fick Thor att känna sig illamående. Om han aldrig litat på de där tre bröderna så hade Conval kanske varit i livet nu.
Thor kunde inte tänka på Conval utan att tänka på Conven. De två tvillingarna var oskiljaktiga och alltid tycktes avsluta varandras tankar. Han kunde inte ens föreställa sig den smärta Conven måste känna. Conven såg ut som om han inte var vid sitt fulla förstånd. Den glada, bekymmersfria Conven som han lärt känna hade försvunnit i ett enda slag.
De stod ännu på slagfältet där allt hade hänt. Imperiesoldaternas kroppar låg i högar omkring dem. De stod som fastfrusna och såg ned på Conval, och ingen av dem ville ge sig av innan de gett honom en ordentlig begravning. De hade hittat några fina pälsverk på en av Imperiets officerare och tagit dem till svepning åt Convals kropp. Så hade de lagt honom i en liten båt, samma som de använt för att ta sig hit, lagt honom rak och stel och med ansiktet mot himlen. Det var en krigares begravning. Conval såg redan så stel ut, stilla och blå, som om han aldrig hade levat.
Thor visste inte hur länge de stått där, var och en försjunken i sin egen sorg, och ingen av dem ville låta kroppen gå. Indra rörde sin hand i små cirklar över Convals huvud medan hon med slutna ögon sjöng något på ett språk Thor inte förstod. Han såg hur mycket hon brydde sig om honom när hon utförde den högtidliga begravningsriten, och ljudet gav honom en känsla av frid. Ingen av pojkarna visste vad de skulle säga. Alla stod där dystra och tysta och lät Indra sköta riten.
Till sist, slutade Indra och tog ett steg tillbaka. Conven klev fram med tårar rullande för kinderna och föll på knä intill sin bror. Han lade sin egen hand på broderns och böjde huvudet.
Så rätade Conven på sig och gav båten en knuff. Den guppade ut på flodens stilla vatten, och så, som om strömmarna förstått, snabbade de på och drog iväg med båten, lugnt och försiktigt. Den gled iväg, längre och längre från gruppen, och Krohn gnällde när den försvann bort, ut till ingenstans där en dimma reste sig och svalde båten. Den försvann.
Thor kände det som att även hans kropp hade slukats till underjorden.
Långsamt vände sig pojkarna mot varandra och tittade bort, över slagfältet och mot terrängen bortom det. Bakom dem var den underjord från vilken de kommit, på ena sidan låg vidsträckta gräsfält, och på den andra ett tomt ödeland av hårdbakad öken. De hade kommit till en skiljeväg.
Thor vände sig till Indra.
”För att nå Bottenlös måste vi korsa öknen?”, frågade han.
Hon nickade.
”Finns det inget annat sätt?”, frågade han.
Hon skakade på huvudet.
”Det finns andra sätt, men inte lika räta. Ni skulle förlora flera veckor. Om ni ska ha något hopp om att hinna ikapp tjuvarna så är det enda sättet.”
De övriga kastade långa, bistra blickar mot öknen, där värmen steg i vågor under hettan av solen.
”Den ser obönhörlig ut”, sa Reece och klev fram till Thors sida.
”Jag har aldrig hört talas om någon som korsat den och överlevt.”, sa Indra. ”Den är enorm, och fylld av fientliga odjur.”
”Vi har inte tillräckligt med proviant”, sa O’Connor. ”Vi skulle aldrig klara det.”
”Men det är den väg som svärdet har tagit”, sa Thor.
”Om vi nu förutsätter att svärdet ännu existerar”, sa Elden.
”Om tjuvarna nått fram till Bottenlös”, sa Indra, ”då är ert kära svärd förlorat för alltid. Ni skulle riskera era liv för en dröm. Det bästa ni kan göra nu är att återvända till Ringen.”
”Vi återvänder inte”, sa Thor beslutsamt.
”Och särskilt inte nu”, tillade Conven, och klev fram med en blick som var full av både sorg och beslutsamhet.
”Vi ska finna svärdet, eller dö i försöket”,