Men hon har alltså tänkt på den.
Är jag nu mycket dum om jag tror, att hon är litet förtjust i mig? Jag ser ju på henne att hon älskar. Men om hon älskar en annan, hur kan hon då ha så mycket intresse över för mig?
Hon har två klara, uppriktiga blå ögon och ett rikt brunt hår. Näsan är litet felmodellerad. Munnen – munnen kommer jag inte ihåg. Åjo, den är röd och litet stor; men jag ser den inte riktigt för mig. Och riktigt känner man väl bara den mun som man har kysst, eller som man har längtat mycket efter att kyssa. Jag vet en mun som jag känner.
Jag sitter och ser på det lilla enkla, korrekta visitkortet med namnet i blek litograferad skrift. Men jag ser mer än namnet. Det finns ett slags skrift, som bara blir synlig under inflytande av stark värme. Värmen vet jag inte om jag har, men jag läser den osynliga skriften ändå: «kyss mig, var min man, giv mig barn, låt mig älska. Jag längtar efter att få älska.»
«Här gå många unga jungfrur, som ännu ingen man har rört, och som icke hava gott av att sova ensamma. Sådana skola hava goda män.»
Så ungefär talade Zarathustra. Den riktiga Zarathustra, den gamla, inte han med piskan.
Är jag en «god man»? Skulle jag kunna bli hennes goda man?
Jag undrar vilken bild hon kan ha gjort sig av mig. Hon känner mig inte. I hennes lätta hjärna, som bara rymmer några ömma och vänliga tankar på dem som stå henne nära, och dessutom kanske litet skräp, har det formats en bild som har några yttre drag av mig, men som icke är jag, och i den bilden har hon funnit behag, vill det synas – gud vet varför, kanske huvudsakligen därför att jag är ogift. Men om hon kände mig, om hon till exempel av en slump skulle råka få läsa vad jag skriver på dessa lappar om kvällarna, ja, då tänker jag att hon med en skygg men riktig instinkt skulle draga sig undan från de vägar där jag går fram. Jag tänker att svalget mellan våra själar är litet väl stort. Eller vem vet: om man skall ge sig i äktenskap, är det kanske tvärtom en lycka att svalget är så stort – vore det mindre, kunde jag bli frestad att söka fylla det, och det slutade aldrig väl! Den kvinna, som jag kan blotta mig för, finns inte! Men ändå: att leva sida vid sida med henne och aldrig släppa henne in i det som verkligen är jag och mitt får man göra så med en kvinna? Låta henne famna en annan i tron att det är jag – får man göra så?
Åja, nog får man det. Så går det väl egentligen alltid till; man vet så litet om varandra. Man famnar en skugga och man älskar en dröm. Och vad vet för resten jag om henne?
Men jag är ensam, och månen skiner, och jag längtar efter en kvinna. Jag kunde ha lust att gå till fönstret och ropa henne hit upp, hon som sitter ensam på bänken därnere och väntar på någon som icke kommer. Jag har portvin och brännvin och öl och god mat och en bäddad säng. Det vore ju himmelriket för henne.
Jag sitter och tänker på Markels ord häromkvällen om mig och lyckan. Jag kunde sannerligen ha lust att gifta mig och bli så lycklig som en julgris bara för att förarga honom.
3 augusti
Ja, månen. Där är den igen.
Jag minns så många månar. Den äldsta jag minns är den som satt bakom fönsterrutan i min första barndoms vinterkvällar. Den satt alltid över ett vitt tak. En gång läste min mor Viktor Rydbergs «Tomten» högt för oss barn; då kände jag strax igen den. Men den hade ännu ingen av de egenskaper som den sedan fick, den var varken mild och sentimental eller kall och hemsk. Den var bara stor och blank. Den hörde till fönstret, och fönstret hörde till rummet. Den bodde hos oss.
Sedan, då man hade märkt att jag var musikalisk och låtit mig taga pianolektioner och jag var så långt kommen att jag kunde fingra litet på Chopin, då blev månen ny för mig. Jag minns en natt, jag var väl tolv år ungefär, då jag låg vaken och icke kunde sova, därför att jag hade Chopins tolfte nocturne i huvudet, och därför att det var månsken. Det var på landet, vi hade nyss flyttat ut och det fanns ännu ingen rullgardin i rummet där jag låg. Månljuset rann i en stor vit flod in i rummet och över sängen och huvudgärden. Jag satt upprätt i sängen och sjöng. Jag måste sjunga den underbara melodin utan ord, jag kunde icke komma ifrån den. Den blev till ett med månskenet och i bägge låg det ett löfte om något oerhört, som en gång skulle komma på min lott, något jag vet icke vad, en osalig lycka eller en olycka som var mera värd än all jordens lycka, något brinnande och ljuvt och stort som väntade mig. Och jag sjöng tills min far stod i dörren och röt åt mig att sova.
Det var Chopins måne. Och det var samma måne som sedan skälvde och brann över vattnet i augustikvällarna, då Alice sjöng. Jag älskade henne.
Så minns jag min Uppsalamåne. Aldrig har jag sett en måne med ett så kallt och frånvarande ansikte som den. Uppsala har ett helt annat klimat än Stockholm, ett inlandsklimat med torrare och klarare luft. En vinternatt gick jag av och an med en äldre kamrat på de vita snögatorna med deras gråa hus och svarta skuggor. Vi talade filosofi. Med mina sjutton år trodde jag knappt på Gud; men jag satte mig på tvären mot darwinismen: med den tycktes mig allt bli meningslöst, dumt, tarvligt. Vi gingo in under ett svart tunnvalv och uppför några trappsteg och stodo tätt under domkyrkans murar. Med sina byggnadsställningar liknade den skelettet av något oerhört djur från döda formationer. Min vän talade med mig om vår släktskap med våra bröder djuren; han talade och bevisade och skrek med en gäll och okultiverad röst, som ekade mellan murarna, och han bröt på något landsmål. Jag svarade inte mycket, men jag tänkte för mig själv: Du har orätt, men jag har ännu läst och tänkt för litet för att kunna vederlägga dig. Men vänta – vänta bara ett år, och jag skall gå med dig på denna samma plats, i månsken liksom nu, och jag skall bevisa för dig hur orätt du hade och hur dum du var. Ty det som du säger kan inte, får inte på några villkor vara sant; om det är sant, då vill jag inte vara med längre, i en sådan värld har jag ingenting att skaffa. Men kamraten pratade och gestikulerade med ett litet tyskt häfte, som han höll i handen, och som hade försett honom med hans argument. Plötsligt stannade han mitt i månskenet, slog upp boken på ett ställe, där det var några illustrationer i texten och räckte mig den. Månen sken så klart att man både kunde se vad de föreställde och läsa underskriften. Det var bilderna av tre kranier, tämligen snarlika —: skallarna av en orangutang, en australneger och Immanuel Kant. Med avsky slängde jag boken långt ifrån mig. Kamraten blev ond och flög på mig, vi brottades och slogs i månskenet, men han var starkare och fick mig under sig och «tvättade» mig på det gamla skolpojkssättet i ansiktet med snö.
Det gick ett år och det gick flera, men jag kände mig aldrig vuxen att överbevisa honom; jag fann, att jag måste låta den uppgiften ligga. Och fast jag inte rätt förstod vad jag hade att skaffa i denna värld, stannade jag ändå kvar.
Och många månar har jag sett sedan dess. En blid och sentimental måne mellan björkar vid kanten av en sjö… Månen ilande genom dimmorna över havet… Månen på flykt genom rivna höstmoln… Kärleksmånen, som lyste på Gretchens trädgårdsfönster och Julias balkong… En icke längre ung flicka, som gärna ville bli gift, sade mig en gång, att hon måste gråta då hon såg månen lysa över en liten stuga i skogen… Månen är liderlig och lysten, säger en poet. En annan försöker lägga in en etiskt-religiös tendens i månstrålarna och liknar dem vid trådar, som av kära avlidna spinnas till ett nät att fånga en vilsekommen själ i… Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftet sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder…
Och vad är månskenet?
Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.
Den måne, som nu kryper fram bakom kyrktornet, har ett olyckligt