”God morgon,” sa hon. ”Det är en vackert solig dag och frukosten väntar.”
Men Ella ville inte kliva upp. Hon måste ha kämpat sig tillbaka till sömns efter sin mardröm och vaknat på dåligt humör. Vresig och trött klamrade hon sig tårögt fast vid täcket när Cassie försökte dra bort det. Till slut mindes hon godiset hon hade med sig och tog till med mutor för att få henne ur sängen.
”Om du är klar inom fem minuter kan du få choklad.”
Till och med efter den taktiken kvarstod besväret. Ella vägrade att ta på sig kläderna som Cassie hade valt ut.
”Jag vill ha klänning idag,” insisterade hon.
”Men Ella, du kommer att frysa när du går ut.”
”Bryr mig inte. Jag vill ha klänning.”
Cassie lyckades till sist nå en kompromiss genom att leta fram den varmaste klänningen hon kunde hitta—en långärmad korderojklänning med höga strumpor och stövlar med fleece-innertyg. Ella satt på sängkanten med svingande ben och en darrande underläpp. Ett barn klart, två kvar.
När hon öppnade Marcs sovrumsdörr fylldes hon av lättnad vid åsynen av Marc som redan var vaken och ur säng. Klädd i röd pyjamas satt han på golvet och lekte med leksakssoldater, spridda överallt. Den stora leksakslådan i metall under hans säng stod öppen och var omgiven av leksaksbilar och bondgårdsdjur i plast. Cassie fick se sig för när hon klev över golvet för att inte trampa på någon av leksakerna.
”Hej, Marc. Ska vi gå och äta frukost? Vad vill du ha på dig?”
”Jag vill inte ha på mig nånting. Jag vill leka,” sa Marc.
”Du kan fortsätta leka efteråt, men inte nu. Vi är sena, så vi måste skynda oss.”
Marcs svar var en explosion av tårar.
”Snälla, gråt inte,” bad Cassie, medveten om de ovärderliga sekunderna som tickade förbi. Hans gråt bara eskalerade, som om det livnärde sig på hennes panik. Han totalvägrade att byta kläder—inte ens löftet om choklad fick honom att ändra sig. Till sist, helt slut på tålamod, tvingade Cassie på ett par tofflor på hans fötter, satte en leksoldat i hans ena hand, tog grepp om hans andra och övertalade honom att följa med ut.
När hon knackade på hos Antoinette fick hon inget svar. Rummet stod tomt, sängen var bäddad och ett rosa nattlinne låg vikt på kudden. Förhoppningsvis hade Antoinette begett sig till frukosten på eget bevåg.
Pierre och Margot satt redan i familjematsalen. Pierre hade på sig kostym och Margot var även hon propert klädd, med felfritt smink och hår som föll i lockar över hennes axlar. Hon höjde blicken när de kom in och Cassie kände hur hela ansiktet brände till. Hastigt hjälpte hon Ella upp i ena stolen.
”Förlåt, vi är lite sena,” ursäktade hon nervöst, som om hon redan förlorat ett viktigt slag. ”Antoinette var inte på sitt rum. Jag är inte säker på var hon är.”
”Hon har redan ätit klart. Hon övar piano.” Pierre gestikulerade mot musikrummet och hällde upp mer kaffe. ”Lyssna… Du kanske känner igen musiken—’Donauvalsen’.”
Svagt hördes ett skickligt återgivande av en melodi som mycket riktigt klingade bekant.
”Hon har talang,” erbjöd Margot, men den sura tonen i hennes kommentar passade inte orden. Cassie såg ängsligt på henne. Skulle hon säga något om det som hänt kvällen innan?
När Margot bara stirrade tillbaka i lugn tystnad började Cassie undra om hon mindes fel. Bakhuvudet var ömt och svullet från när hon halkade, men när hon rörde den vänstra sidan av sitt ansikte fanns där inget tecken på att hon blivit slagen. Eller var det kanske den högra kinden? Det skrämde henne att hon inte längre kunde minnas. Hon tryckte fingrarna mot den högra kinden men inte heller där fanns någon öm hud.
Cassie sa åt sig själv att sluta oroa sig över detaljerna. Efter att ha slagit i huvudet så hårt kunde hon inte minnas allt särskilt klart, det fanns till och med chans för hjärnskakning. Margot hade definitivt hotat henne, men Cassies yrsel kan ha fantiserat ihop själva slaget. Hon hade trots allt varit både utmattad, desorienterad och nyvaken från en mardröm.
Hennes tankar avbröts av Marc som krävde frukost. Cassie hällde upp ett glas apelsinjuice till båda barnen och serverade mat från frukostbrickorna. Ella insisterade att ta de allra sista bitarna ost och skinka, så Cassie själv fick nöja sig med en syltcroissant och några fruktbitar.
Margot drack sitt kaffe i stillhet och stirrade ut genom fönstret. Pierre bläddrade genom tidningen och åt en skiva rostat bröd. Var deras frukostar alltid så här tysta? Ingen av föräldrarna visade lust att interagera med henne, barnen, eller ens varandra. Var det för att hon var i trubbel?
Kanske kunde hon vara den som startade konversationen och redde ut saker och ting. Hon behövde be om ursäkt rent formellt för hur sent hon tagit sig till Ellas rum men samtidigt tyckte hon inte att hennes straff varit rimligt.
Cassie virkade noggrant samman orden i sitt huvud.
”Jag vet att jag tog för lång tid på mig att se till Ella i natt. Jag hörde inte att hon grät men nästa gång ska jag lämna min sovrumsdörr öppen. Dock tycker jag inte att jag blev rättvist behandlad. Jag blev hotad och misshandlad och fick ta emot två varningar inom loppet av lika många minuter, så kan vi snälla etablera några grundregler tillsammans?”
Nej, det dög inte. Det var för framfusigt. Hon ville inte verka antagonistisk. Här krävdes en mjukare taktik, en som inte skulle göra Margot till hennes fiende.
”Är det inte en underbar morgon?”
Ja, det skulle vara en bra öppningsreplik och kunde inleda konversationen från en optimistisk ståndpunkt. Utifrån det kunde hon leda dem till det hon egentligen ville säga.
”Jag vet att jag tog för lång tid på mig att se till Ella i natt. Jag hörde inte att hon grät men nästa gång ska jag lämna min sovrumsdörr öppen. Hur som helst skulle jag vilja diskutera några husregler, angående hur vi behandlar varandra och när varningar är rimliga att ges, så att jag kan försäkra mig om att jag gör mitt bästa.”
Cassie harklade sig och lade ned gaffeln. En nervös knut tog upp utrymmet i hennes hals.
Men just när hon öppnade munnen för att prata vek Pierre ihop sin tidning och ställde sig tillsammans med Margot upp från stolarna.
”Ha en fin dag i dag, barn,” sa Pierre. De lämnade rummet.
Cassie glodde efter dem, konfunderad. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra nu. Hon hade blivit tillsagd att barnen skulle vara klara vid åtta—klara för vad?
Bäst var kanske att kila efter Pierre och fråga. Hon begav sig mot dörren men när hon sträckte sig efter dörrhandtaget, kolliderade hon nästan med en kvinna iklädd hembiträdsuniformen som kom tassande med ett fat mat i händerna.
”Ah—oj! Så där. Vilken räddning.” Hon fick nytt tag om brickan och puttade tillbaka assietten med skinka till sin plats. ”Du är den nya au pairen, eller hur? Jag är Marnie, huvudhushållaren.”
”Trevligt att träffas,” sa Cassie och insåg att detta var det första leendet hon hade sett hela dagen. Efter att ha presenterat sig tillade hon, ”Jag skulle precis gå och fråga Pierre vad barnen har att göra idag.”
”Försent. Han har åkt redan; de var på väg till bilen när jag mötte dem. Gav han dig inga instruktioner?”
”Nej. Ingenting.”
Marnie satte ned brickan och Cassie gav Marc mer ost innan hon unnade sig själv rostebröd, skinka och ett hårdkokt ägg. Ella vägrade äta maten på sin tallrik och