notera FIR
Methodius
Ödet skjutit mig till en hjälte till staden tillfälligt. S: t Petersburg, i ett välgörenhetshotell, kallade bara folket som en hemlös person. De gav mig en shkonar, det vill säga en säng, som jag slog av i en halv månad från lokala berusande myndigheter och placerade femton på sjukhuset innan de lämnade mig. Troféer var madrasser. Jag har samlat nio av dem. Jag staplade dem på varandra och sov nästan i taket. Det fanns vissa besvär: smickret var mycket vinkelrätt, och jag lutade mig på en trätrappa. Livet tog sin normala gång: Morgon – kväll, lunch – toalett, och så vidare varje dag. De betalade mig och min kamratskormor Lyokha Lysy, som hade avslutat två högre utbildningar i zonen i femton år, för det lugna läget på vår andra våning. Han skilde sig inte i synen och hade sina arton i rött med sina ord. Och eftersom det var svårt att skaffa glasögon med sådana okular, föll han från det tillgängliga, genom att lägga till, tre ramar med glasögon och kopplade dem med en koppartråd. Så han uppnådde hundra procent syn. Och jag började värdiga honom med ett skämt med åtta ögon. Vi bodde med honom i en familj, som i zonen, kort sagt, vi hade rötter och delade bröd genom att baka, men av någon anledning gav han mig en större bit, antingen respekterade mig eller matade mig för hungrig belägringstider för att förlänga mitt liv genom absorption mitt kött. Varje morgon fann jag, vakna, på mitt bord bestämmelser för hela dagen eller mer. Gamla människor och invånare i andra åldrar, alla praktiskt taget sitter på platser som inte var så avlägsna och inte för korta: den minsta var ungefär femton år gammal, delade frivilligt med oss sina rationer, förvärvade på olika sätt av små stölder och utdelningar av rikare delar av befolkningen, det så kallade hemmet. Jag var alltid motståndare och gav tillbaka detta, och de hyllade när jag sov. Den skalliga var glad över denna uppmärksamhet och började också äta fett.
En frostig morgon vaknade jag. Snö föll utanför fönstret. Att stå upp som vanligt var latskap, och det fanns inga planer på att köpa pengar, särskilt sedan igår, och mitt huvud slutade. Den skalliga mannen, som vanligt, läste något i hans sinne och rör sig bara med underläppen. Och allt detta skulle ha fortsatt, om inte för utseendet till den gamla sjuttio år gamla skarven-recidivisten, en sjömann, långvägsman, pensionär och hemlös Methodius med finska rötter. Jag vill notera att fångar vanligtvis kommunicerar med kaster, som i det här fallet. Och han talade mer med en kaukasisk än med en finsk accent.
– Tja, parasiter, vi har en sladd? började han från axeln. Jag vände mig om, Bald släppte boken. En minut gick.
– Vad behöver du, gamla? – frågade Bald och begravde sig i en roman.
– Sluta titta på dokumentationen, ta guldfinkarna, det vill säga mig, och gå plumpiga. I fyra år fick jag pension.
Efter hans ord gick det ungefär två minuter och ny snö krossade under våra fötter. På fjärran fanns det en butik med ett slumrar av något slags georgier. Vi gick in på det och beställde två hundra. I smetad och rostat metodius:
– Tatarer lever inte utan ett par! – Vi beställde ytterligare hundra. Därefter, efter den gamla toasten:
– Gud älskar treenigheten! – Vi tappade också dessa glasögon. Sedan pratade vi i tystnad, var och en med sig själv och bara Methodius tystade inte och berättade för sig själv hur den första terminen mottogs från de fem tillgängliga. Vi var inte fria lyssnare.
– Vårt fartyg kom med Kyuubi. Jag åkte till min brors by. Vi drack i en vecka. Så på morgonen samlades vi till hushållerskan, efter den denaturerade substansen och gick förbi huset där bröllopet var. Jag gratulerade dem, och de skickade mig tre brev… Jag såg mig omkring och såg en hög med tegel bakom mig, medan min bror gick för att ha en mån och en yxa, jag tog alla stenar i kojan, det var ett sår, ja, bruden var direkt i pannan. Efteråt började han beskjuta fönstren. Högen hade inte tid att sluta när jag redan sattes i fängelse i tre år. Vad mer dricker du? – Han slutade och gick till bardisken för konsumentvaror.
Vi drack mycket och hade länge tilltugg. På kvällen slogs Lysys tak ner och han började stöta på andra. Jag tittade på den här lektionen och ledde den berusade sidokickan till kojan. Och Methodius vid den här tiden, efter att ha fått från Lysy, av en slump eller inte, under hans ögon, tysta sig på bordet och stod på golvet.
På morgonen vaknade jag av ett tråkigt ljud och ett vanvettigt uppror av Bald. Det visade sig att när han sov, flög en rasande Methodius in i rummet med en halt och träffade en sovande Lyokha med en krycka direkt på pannan. Han hoppade upp på sängen och föll på golvet, stod upp med en matta och slog på den gamla. Sedan minns jag genom en tupplur, det fanns en kamp tills de var separerade. Det visade sig att när jag tog bort Lysy från krogen, förlorade den berusade Methodius medvetandet. Han kastades ut kulturellt på gatan innan han stängde, och han kröp hem och förlitade sig på sin instinkt.
– Du kastade mig, Bald!! – Barkade som en grammofon och upphörde med att grilla och lisa, farfar, som redan låg på golvet, ryggen ner.
– Hur? – frågade, grep Methodius hals och satt som en gris, Skallig med benen i händerna.
Vid den tiden skruvade den gamla skarven, försöker krypa ut under den medelåldersa skarven, sitt vänstra öra och pressade en plommon ur näsan. Den skalliga mannen svarade utan att släppa händerna och blåste honom på huvudet.
– Bra, snäll. – Jag försökte lugna deras unga skarv, menar jag. – Hej, hemlösa, slösa dem på sängarna. Säg mig, Methodius, vad började surras?
– Jag!! – att inte släppa skalligt, började farfar rättfärdiga – Jag sover, vänligt, jag känner att någon tänker sig, jag öppnar ögonen – snö. Jag rörde om och började stå upp. Jag vänder mig och framför mig finns en moster och en spårvagn, tio centimeter från mig. Natten är kall, med en baksmälla, och även Lysy, boskapen, kastade den, ah!! Yay!! Yay!! – utropade Methodius tre gånger.
– Jepp!! Jepp!! Jepp!! – Tre gånger slog Lysy honom i ögat.
Efter en halvtimme beställde vi redan två hundra gram och skulle rättfärdiga våra missförstånd. Och så en hel månad, medan Methodius inte blev fattig. Det bra är ett bankkort. Ekonomiskt…
FEMTH anteckning
Gul snö
– Det var i dessa avlägsna utan lagliga tider då tundran var en man. Lyft upp armhåpet på tundra-mannen, en halv dag, sänk ner armhåpet till tundra-mannen, en halv natt. Och löss bodde på det. Och för att se noggrant på hundraprocentvision var dessa inte löss alls, utan mammuter, isbjörnar, rådjur i slutet och grisar. Och sedan kallade alla Chukchi – människor, eftersom de var den enda rasen som bodde i tundran. På något sätt går en tundreman med en armhåla upp och repar den, medan Chukchi vid yaranga överlever en fruktansvärd storm. Armhålan slutade att repa tundra-mannen, och stormen sjönk. Och Chukchi lämnade sina hem i tundran och tackade honom omedelbart för den rena vita snön med sin gula urin. Och tundran blev som en brist på vitamin i kroppen, som akne på kroppen. Och allt detta dök upp och alla började dansa, men tyst började de gula istapparna försvinna, någon stal dem och lämnade hål. Och sedan fortsatte den lokala Chukchi-hemlösa Serezha, som alla kallade «gul snö», sin berättelse, tundra-mannen beordrade honom att hitta en tjuv och smaka den rå. Alla Chukchi begravda i snödrivorna och tittade, de väntade och blev förvånade. Det visar sig att deras barn visade sig vara en tjuv, som betraktade dessa istappar för cockerels, som de säljer i basaren. Och eftersom barnet föddes säger de till honom:
– Ät inte, jävel, gul snö!! – Och slå honom, slå honom i förväg, särskilt på huvudet.
I allmänhet såg Serezha-Yellow Snow ung, tjugosju år gammal, resten