Solzorn stegrade plötsligt med dess stora ben, och slog till ytterligare en trägrind, och skickade träsplitter överallt så männen fick skydda sig. Kyra var i vördnad. Den var vild, otämjd och magnifikt, ett djur för stort för detta stället, för stort för fångenskap, och för överlägsen de andra.
“Varför skulle hon få ha den?” frågade Brandon och gick fram samtidigt som han knuffade undan de andra. “Jag är trots allt äldre jag vill ha den.”
Före hon kunde svara,rusade Brandon fram som om han skulle paxa den. Han tänkte hoppa upp på hans rygg, och när han gjorde så, så bockade Solzorn vilt och kastade av honom. Han flög genom hela stallet och rätt in i väggen.
Braxton rusade fram, som om han också ville paxa den, och när han gjorde det så svängde den på huvudet och skar upp Brandon’s arm med sina huggtänder.
Blödande och skrikande sprang Brandon ut ur stallet, greppande om sin arm. Braxton reste sig upp och följde efter, Solzorn missade precis när han tänkte bita honom.
Kyra stod som i trans, men ändå orädd. Hon visste att för henne, skulle den vara annorlunda. Hon kände en kontakt till denna best, samma kontant som hon hade med Theos.
Kyra gick modigt framåt, så hon stod rakt framför den, inom räckhåll för dess dödliga huggtänder. Hon ville visa Solzorn att hon litade på den.
“Kyra!” skrek Anvin, med oro i sin röst. “Backa!”
Men Kyra ignorerade honom. Hon stod där och stirrade besten i ögonen.
Besten stirrade tillbaka, och ett lågt morrande steg från dess hals, som om den försökte bestämma sig för vad den skulle göra. Kyra skakade av rädsla, men hon ville inte att de andra skulle se det.
Hon tvingade sig själv att visa sitt mod. Hon höjde sakta en hand, gick framåt, och rörde sakta den röda pälsen. Den morrade högre, visade sina huggtänder, och hon kunde känna dess ilska och frustration.
“Lås upp kedjorna,” kommenderade hon de andra.
“Va!?” sa en av dem.
“Det är inte smart,” sa Baylor, med rädsla i sin röst.
“Gör som jag säger!” insisterade hon, samtidigt som hon kände en styrka höja sig inom henne, som om bestens vilja rinner genom henne.
Bakom henne rusade soldaterna fram med nycklar och låste upp kedjorna. Under hela denna stunden slutade inte besten att kolla på henne, morrande, som om den utmanade henne.
Så fort som kedjorna var upplåsta, började besten att stampa med hovana, som om den hotade med att gå till attack.
Men konstigt nog gjorde den inte det. Istället stirrade den på Kyra, fixerade sina ögon vid henne, och sakta såg det ut som att ilskan försvann och förvandlades till tolerans. Kanske till och med tacksamhet.
Väldigt försiktigt, såg den ut att sänka sitt huvud; det var en varsam gest, nästan omärkbar, men ändå en hon kunde tyda.
Kyra gick fram, tog tag i manen, och hoppade upp i en snabb rörelse.
En flämtning hördes i rummet.
I början så bockade och skakade besten. Men Kyra kände att det var för att den ville ge en show. Den ville egentligen inte kasta av henne—den ville bara visa sig trotsig, visa vem som bestämde, hålla henne på kanten. Den ville att hon skulle veta att det var en vild varelse, en varelse som inte kunde tämjas av någon.
Jag vill inte tämja dig, sa hon till den i sinnet. Jag vill endast vara din partner i strid.
Solzorn lugnade sig, den rörde sig fortfarande, men inte lika vilt, som om den hörde henne. Till slut stod den stilla, fortfarande under henne,morrande åt de andra, som om den skyddade henne.
Kyra, satt på Solzorn, nu var hon lugn, och hon kollade ner på de andra. Ett hav av chockade ansikten kollade tillbaka, med gapande munnar.
Kyra började sakta att le brett och kände en stark känsla av triumf.
“Detta,” sa hon, “är mitt val. Och hans namn är Andor.”
*
Kyra red Andor på en stig ner mot centrum av gårdsplanerna i Argos, och alla hennes fars män, tuffa soldater, stannade och såg på henne med vördnad i blicken. Självklart så hade de inte sett något liknande.
Kyra höll varsamt i hans man, försökte lugna honom då han morrade lågt åt alla män, samtidigt som han blängde kraftigt på dem, som om det var deras fel att han var fastkedjad. Kyra justerade sin balans, Baylor hade satt på en fräsch lädersadel på honom, och hon försökte vänja sig vid att rida så högt upp. Det kändes som om hon hade mer makt med denna best under sig, än vad hon någonsin haft.
Bredvid henne red Dierdre en vacker märr, en som Baylor valde åt henne, och de två fortsatte genom snön tills Kyra såg sin far på håll, där han stod vid porten och väntade på henne. Han stod med sina män, alla väntade på att få säga adjö, och de kollade också upp på henne med rädsla och vördnad, chockade över att hon kunde rida detta djur. Hon såg beundran i deras ögon, och det stärkte henne inför hennes resa. Om Theos inte skulle återvända till henne, hade hon i alla fall denna magnifika varelse under sig.
Kyra steg av när hon kom fram till sin far, guidade Andor genom att hålla i manen, samtidigt som hon såg den oroande blicken i hennes fars ögon. Hon visste inte om det var på grund av besten eller för resan som väntade. Hans oro i blicken gjorde även henne orolig, det fick henne att inse att hon inte var den enda som fruktade det som komma skall, och att han brydde sig om henne trots allt. Under den kortaste stunden, tog han ner sitt gard och gav henne en blick som endast hon kunde se: kärleken från en far. Hon kunde se att han kämpade med att skicka iväg henne på detta uppdrag.
Hon stannade ett par meter ifrån, mot honom och alla blev tysta när de samlades runt om för att se deras farväl.
Hon log upp mot honom.
“Oroa dig inte far,” sa hon. “Du uppfostrade mig till att vara stark.”
Han nickade tillbaka och låtsades att han var säker—ändå kunde hon se att han inte var det. Han var fortfarande, mest av allt, en far.
Han kollade upp, letade i skyarna.
“Om endast din drake hade kommit hit nu,” sa han. “Då hade du kunnat korsa Escalon på bara några få minuter. Eller bättre—han kunde hjälpa dig på din resa och bränna upp alla som kom i din väg.”
Kyra gav ett sorgligt leende.
“Theos är borta nu far.”
Han kollade på henne, med ögon fyllda av undran
“För alltid?” frågade han, frågan från en krigsherre som leder sina män i strid, behöver veta, men är för rädd för att be.
Kyra stängde sina ögon och försökte ”starta rätt kanal”, för att få ett svar. Hon bad om att Theos skulle svara henne.
Det enda som kom var en bedövande tystnad. Det fick henne att undra om hon någonsin ens hade en kontakt med Theos från början, eller om hon bara hade föreställt sig det.
“Jag vet inte far,” svarade hon ärligt.
Han nickade tillbaka accepterande, synen av en man som har lärt sig att acceptera saker som det var, och att lita på sig själv.
“Kom ihåg vad jag—” började hennes far.
“KYRA!” ett upprymt skrik skar genom luften.
Kyra vände sig om, precis som männen runt om henne, och hennes hjärta lättade när det var Aidan som sprang genom portarna, med Leo vid sin sida, hoppandes ner