Hon såg sig omkring och såg att han hade fört dem till en enorm, formell park och trädgård, som tycktes sträcka sig i mil, rätt bredvid floden.
"Tuilerierna," sa Caleb. "Samma trädgård som på 2000-talet. Ingenting har förändrats. Det är fortfarande den mest romantiska platsen i Paris. "
Med ett leende, sträckte han ut handen och tog hennes hand. De började promenera tillsammans, längs en väg som slingrade sig genom trädgården. Hon hade aldrig känt sig så glad.
Det fanns så många frågor som hon ville fråga honom, så många saker som hon var döende för att få säga till honom, att hon knappt visste var hon skulle börja. Men hon var tvungen att börja någonstans, så hon tänkte att hon bara skulle börja med vad som nyligen var i hennes tankar.
"Tack", sa hon, "för Rom. För Colosseum. För att du räddade mig", sade hon. "Om du inte hade kommit när du gjorde det, vet jag inte vad som skulle ha hänt."
Hon vände sig om och såg på honom, plötsligt osäker. "Kommer du ihåg?" Frågade hon oroligt.
Han vände sig om och såg på henne, och nickade, och hon såg att han gjorde det. Hon var lättad. Åtminstone, till slut, var de på samma sida igen. Deras minnen var tillbaka. Bara det betydde allt för henne.
"Men jag räddade inte dig", sa han. "Du hanterade det ganska bra själv utan mig. Tvärtom, du räddade mig. Bara att vara med dig, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig", sade han.
När han klämde handen, kände hon hela hennes värld sakta återställas inom henne.
När de promenerade genom trädgårdarna, såg hon undrande på alla sorters blommor, fontäner, statyer… Det var en av de mest romantiska platser som hon någonsin hade varit på.
"Och jag är ledsen", tillade hon.
Han såg på henne, och hon var rädd för att säga det.
"För din son."
Hans ansikte mörknade och han tittade bort och hon såg äkta sorg skölja över hans ansikte.
Dumt, tänkte hon. Varför ska du alltid gå och förstöra tillfället? Varför kunde du inte ha väntat tills en annan gång?
Caleb svalde och nickade, för övervunnen med sorg för att ens tala.
"Och jag är ledsen för Sera", tillade Caitlin. "Jag menade aldrig att komma mellan er två."
"Var inte ledsen", sade han. "Det hade ingenting att göra med dig. Det var mellan henne och mig. Vi var aldrig tänkta att vara tillsammans. Det var fel från början."
"Ja, äntligen, jag har velat säga att jag är ledsen för vad som hände i New York", tillade hon, kännde sig lättad över att få det sagt. "Jag skulle aldrig huggt om jag visste att det var du. Jag svär, jag trodde du var någon annan, som bytt skepnad. Jag trodde aldrig på en miljon år att det verkligen var du."
Hon kände sig gråtfärdig bara vid tanken på det.
Han stannade och såg på henne och höll hennes axlar.
"Inget av detta betyder något nu", sade han, uppriktigt. "Du kom tillbaka för att rädda mig. Och jag vet att du gjorde det till stora kostnader. Det kanske inte ens hade fungerat. Och du riskerade ditt liv för mig. Och gav upp vårt barn för mig", sade han och såg ner igen i momentan sorg. "Jag älskar dig mer än jag kan säga", sa han, fortfarande tittandes på marken.
Han såg på henne med våta ögon.
I det ögonblicket, kysstes de. Hon kände sig smälta in i hans armar, kände hela hennes värld slappna av, då de kysstes i vad som kändes som en evighet. Det var det största ögonblicket hon någonsin hade haft med honom, och på vissa sätt, kände hon sig som om hon lärde känna honom för första gången.
Till slut, långsamt, tog det slut och de tittade djupt in i varandras ögon.
Sedan tittade de båda bort, tog varandras händer och fortsatte sin promenad genom trädgården, längs floden. Hon såg hur vackert, hur romantiskt Paris var, och insåg att i det ögonblicket, besannades alla hennes drömmar. Detta var allt hon någonsin ville ha ut av livet. Att vara med någon som älskade henne, som verkligen älskade henne. Att vara i en sådan vacker stad, en romantisk plats. Att känna sig som hon kunde ha ett liv framför sig.
Caitlin kände den besmyckade behållaren i fickan, och tyckte illa om det. Hon ville inte öppna det. Hon älskade sin far mycket, men hon ville inte läsa ett brev från honom. Hon visste redan då att hon inte ville fortsätta på detta uppdrag längre. Hon ville inte riskera att behöva resa tillbaka i tiden igen, eller att behöva hitta några andra nycklar. Hon ville bara vara här, i denna tid, på denna plats, med Caleb. I fred. Hon ville inte ändra något. Hon var fast besluten att göra vad hon var tvungen att göra för att skydda deras dyrbara tid tillsammans, att verkligen hålla dem tillsammans. Och en del av hennes ansåg att det innebar att ge upp uppdraget.
Hon vände sig om och såg på honom. Hon var nervös för att berätta för honom, men hon kände att hon var tvungen.
"Caleb", sade hon, "jag vill inte söka längre. Jag inser att jag har ett särskilt uppdrag, att jag måste hjälpa andra, att jag måste hitta skölden. Och det kanske låter själviskt, och jag är ledsen om det gör det. Men jag vill bara vara med dig. Det är vad som är viktigast för mig nu. Att stanna i denna tid, och på denna plats. Jag har en känsla av att om vi fortsätter att söka, kommer vi att hamna i en annan tid, på en annan plats. Och att vi inte kan vara tillsammans nästa gång…" Caitlin avbröt sig själv och insåg att hon grät.
Hon tog ett djupt andetag i tystnaden. Hon undrade vad han tyckte om henne och hoppades att han inte misstyckte.
"Kan du förstå?" Frågade hon trevande.
Han stirrade ut mot horisonten, bekymrad, sedan vände han sig till slut om och såg på henne. Hennes egna oro på topp.
"Jag vill inte läsa min pappas brev, eller hitta några fler ledtrådar. Jag vill bara att vi ska vara tillsammans. Jag vill att saker ska vara exakt som de är nu. Jag vill inte att de ska ändras. Jag hoppas att du inte hatar mig för det."
"Jag skulle aldrig hata dig", sade han sakta.
"Men du håller inte med?" lade hon till. "Tycker du att jag ska fortsätta med uppdraget?"
Han tittade bort, men sa ingenting.
"Vad är det?" Frågade hon. "Är du orolig för de andra?"
"Jag antar att jag borde vara det", sade han. "Och det är jag. Men även jag har egoistiska skäl. Jag antar att… I bakhuvudet hoppades jag att om vi hittade skölden, kunde det på något sätt bidra till att få min son tillbaka till mig. Jade."
Caitlin kände en fruktansvärd känsla av skuld, när hon insåg att han likställde att hon gav upp uppdraget med att låta hans son gå för evigt.
"Men det är inte på det sättet", sade hon. "Vi vet inte om vi hittar skölden, om den ens existerar, att det kommer att föra honom tillbaka. Men vi vet att om vi inte söker, kan vi vara tillsammans. Det handlar om oss. Det är vad som betyder mest för mig." Hon gjorde en paus. "Är det det som betyder mest för dig?"
Han såg ut mot horisonten, och nickade. Men han såg inte på henne.
"Eller älskar du bara mig för att jag kan hjälpa dig att hitta skölden?" Frågade hon.
Hon var chockad över sig själv, att hon faktiskt hade modet att ställa frågan. Det var en fråga som hade brunnit i hennes tankar ända sedan hon träffade honom för första gången. Hade han bara älskat henne för vart hon kunde leda honom? Eller hade han älskat henne för henne själv? Nu hade hon slutligen frågat det.
Hennes