Till slut kom de fram till andra sidan Kanjonen, och när Romulus tog sitt sista steg, vibrerade manteln runt hans axlar med ett kraftigt ljud, och glödde rött. Romulus släppte ner Luanda på marken, som en gammal potatis, och hon slog i marken hårt, hon slog i sitt huvud, och låg där.
Romulus soldater stod där, på kanten av bron, stirrande ut, de var alla uppenbarligen rädda för att gå fram och testa om Skölden verkligen var nere.
Romulus, som blev irriterad, tog tag i en soldat, lyfte honom högt över huvudet, och kastade ut honom på bron, rätt in i den osynliga väggen som en gång varit Skölden. Soldaten höjde sina händer och skrek, och samlade sig själv inför en självklar död. Men denna gång, hände något annorlunda. Soldaten flög genom luften, landade på bron, och rullade runt. Folket såg på under tystnad när han slutade att rulla – vid liv. Soldaten vände sig om och satt upp och tittade tillbaka mot dem, han var den som var mest chockad av dem alla. Han hade klarat sig. Vilket endast kunde betyda en sak: Skölden var nere.
Romulus armé skrek högt, och alla rusade fram. De svärmade ut på bron, rakt mot Ringen. Luanda tog skydd, hon försökte hålla sig ur vägen medan alla rusade förbi henne, som en hjord av elefanter, mot hennes hemland. Hon såg på med rädsla.
Det land, så som hon en gång känt det, skulle förintas.
KAPITEL TRE
Reece stod på kanten av lavagropen, och tittade ner med misstro medan marken skakade våldsamt under honom. Han kunde knappt tro vad han nyss hade gjort, hans muskler värkte fortfarande från att ha släppt ner stenen, från att ha kastat ner Ödessvärdet ner i hålet.
Han hade just förstört det mest kraftiga vapnet i Ringen, legendens vapen, svärdet från hans förfäder i flera generationer, vapnet för den valda, det enda vapen som höll uppe Skölden. Han hade kastat ner den i en grop med lava och med sina egna ögon hade han sett det smälta, en stor flammande boll, och sedan försvinna bort. För alltid.
Marken hade skakat sedan dess, och den hade inte slutat. Reece kämpade för att hålla balansen, likaså de andra, och de backade bort från kanten. Det kände som om hela världen skakade runt honom. Vad hade han gjort? Hade han förstört Skölden? Ringen? Hade han gjort det största misstaget i hans liv?
Reece försäkrade sig själv att han inte hade haft något val.
Stenen och svärdet var uppenbarligen för tungt för att bäras därifrån, och mycket svårare att klättra upp med, eller att springa ifrån dessa vilda bestar med. Han hade varit i en desperat situation, och det hade krävt desperata handlingar. Deras desperata situation hade inte förändrats ännu. Reece hörde höga skrik runt om honom, och ljud från tusentals av dessa varelser, som klapprade tänderna samtidigt som de skrattade och morrade. Det lät som en armé av schakaler. Det var uppenbart att Reece hade gjort dem arga; han hade tagit deras värdefulla objekt, och nu verkade alla beslutna över att tvinga honom att betala för de handlingar som han hade gjort.
Trots att situationen var riktigt illa innan, så var det värre nu. Reece såg de andra, Elden, Indra, O´Connor, Conven, Krog och Serna, och alla tittade ner med skräck i lavagropen, och tittade desperat på varandra. Tusentals av fawsar närmade sig från alla håll. Reece hade lyckats med svärdet, men han hade inte tänkt längre än så, han hade inte tänkt igenom hur de skulle ta sig ifrån faran. De var fortfarande helt omringade, utan något sätt att ta sig ut.
Reece var beslutsam över att hitta en väg ut, och utan bördan av svärdet, så kunde de nu, åtmindståne förflytta sig snabbt.
Reece drog sitt svärd, och svärdets klang skar genom luften. Varför sitta och vänta på att dessa varelser skulle attackera? Han skulle i alla fall dö i strid.
”ATTACK!” skrek Reece till de andra.
Alla drog sina vapen och rusade bredvid honom, och följde honom när han sprang från kanten av lavagropen och rakt in i den tjocka mängden med fawsar, och svingade sitt svärd åt varje håll, och dödade dem från höger till vänster. Bredvid honom, höjde Elden sin yxa och högg av två huvuden samtidigt, medan O´Connor drog sin båge och sköt springandes, och dödade alla i sin väg. Indra rusade fram och med hennes korta svärd, högg hon två i hjärtat, medan Conven drog båda sina svärd och skrek som en besatt, rusade framåt, svingade brett och dödade fawsar i varje riktning. Serna svingade sin spikklubba, och Krog sitt spjut, och skyddade den yttre flanken.
De slogs som en samlad kraft, slogs för sina liv, och skar sin väg genom den tjocka massan och de försökte desperat att fly. Reece ledde upp dem för en liten kulle, och siktade mot toppen.
De halkade där de gick, marken skakade fortfarande, och backen var fortfarande lerig. De förlorade lite fart, och flera fawsar hoppade upp på Reece, de rev och bet honom. Han vände sig om och slog dem; de var envisa och klängde sig fast på honom, men han klarade av att kasta av dem, sparkade tillbaka dem, och högg sedan dem innan de kunde attackera igen. Skuren och med blåmärken, fortsatte Reece att kämpa, vilket de andra också gjorde, alla slogs för sina liv, för att ta sig upp för kullen, och för att fly från denna plats.
När de till slut kom upp för kullen, fick Reece andrum. Han stod där, flämtade efter luft, och på håll, såg han Kanjonens vägg innan den täcktes av den tjocka dimman. Han visste att den var där ute, livlinan tillbaka till ytan, och han visste att de var tvungna att nå den.
Reece tittade över sin axel och såg tusentals av fawsar rusa upp för kullen mot den, med klapprande tänder som gav ifrån sig ett hemska ljud, högre än någonsin, och han visste att de inte skulle låta dem gå.
”Mig då?” skrek en röst som skar genom luften.
Reece vände sig om och såg Centra. Han var fortfarande fånge, bredvid ledaren, och en fawsare höll fortfarande en kniv mot hans hals.
”Lämna inte mig!” skrek han. ”De kommer att döda mig!”
Reece stod där och brann av frustration. Centra hade rätt: de skulle döda honom.
Reece kunde inte lämna honom där; det skulle vara mot Reeces lag om ära. Centra hade trots allt hjälpt dem när de behövde hjälp.
Reece stod där och tvekade. Han vände sig om och såg på håll, Kanjonens vägg, vägen ut, som frestade honom.
”Vi kan inte gå tillbaka efter honom!” sa Indra rasande. ”De kommer att döda oss alla.”
Hon sparkade en Faw som kom fram till henne och den föll baklänges, och gled på dess rygg ner för backen.
”Vi ska vara glada om vi kan komma undan med våra egna liv som det är nu!” ropade Serna.
”Han är inte en av oss!” sa Krog. ”Vi kan inte sätta vår grupp i fara för honom!”
Reece stod där och debatterade. Fawsarna närmade sig, och han visste att han var tvungen att ta ett beslut.
”Ni har rätt,” höll Reece med om. ”Han är inte en av oss. Men han hjälpte oss. Och han är en god man. Jag kan inte lämna honom i händerna på de bestarna. Ingen man ska lämnas!” sa Reece strängt.
Reece började ta sig ner för backen, tillbaka till Centra, men innan han kunde, bröt sig Conven ur gruppen och rusade ner, hoppade och gled i den leriga backen, med fötterna först, sitt svärd högt, gled ner och högg medan han åkte, och dödade Fawsar från höger till vänster. Han kastades ner i massan av fawsar, ensam, oansvarigt, och på något sätt högg han sig genom med endast sin beslutsamhet.
Reece hoppade in i striden precis bakom.
”Resten stannar här!” ropade Reece. ”Vänta på att vi ska återvända!”
Reece följde Convens spår, och högg fawsar åt alla håll, han kom ifatt Conven och täckte honom, och de två slog sin väg tillbaka ner för kullen mot Centra. Conven rusade fram, bröt sig genom mängden av fawsar medan Reece kämpade sin väg mot Centra, som