Leonna En skildring ur lifvet
Två adeliga familjer på landet
Den på salsgolfvet utbredda halmen, och grenljusen i de på bordet stående höga silfverstakarne vittnade, att julhögtiden redan hade inträdt, men ljusen voro ännu icke påtända; deremot lågade en brasa uti den rymliga spiseln i hörnet af rummet. Framför den satt ställets åldriga ägarinna fru von Igeldorf, i en massif länstol med läderöfverdrag; fötterna hvilade på en lång omålad trädpall; i hennes knä låg en välfödd svart och hvit katt, som med synbart välbehag mottog sin matmoders karesser, under det hon sjelf vänligt samspråkade med sin bredvid sittande gifta dotter och omtalade de få händelser, som timat, sedan de sist träffades.
Dessa nyheter syntes dock föga intressera dottern; ty hennes blick var slö och tanklöst fästad på elden; de korslagda händerna hvilade i hennes sköte, endast tummarne rörde sig mekaniskt i cirkellopp omkring hvarandra. Ett enstafvigt ja eller nej, och interjektionen jopa! motsade den förmodan att hon insomnat.
Hennes mor, som för sina år hade ett lifligt utseende och rörligt väsende, reste sig nu för andra eller tredje gången, med sin spinnande favorit på armen, för att vid ett fönster åt gårdssidan lyssna efter sin måg, kapten von Nordenskans, som väntades från staden. Hon såg redan något orolig på det stora gök-uret, der visaren gick till sju, när bjellerklang omsider förkunnade hans ankomst. Ett vackert sextonårigt flickhufvud tittade i detsamma in genom en sidodörr och ropade gladt: «mormor lilla, pappa kommer!» och straxt derpå inträdde hon med den efterlängtade genom den dörr, som förde till förstugan.
Fru Igeldorf gick sin måg till mötes; i deras helsning uttalade sig ömsesidig aktning och välvilja. Den unga flickan hjelpte honom beställsamt af med resskärpet och vargskinnspelsen, sägande: «hvad söta pappa låtit oss länge vänta, mamma kom hit redan middagstiden.»
«Jag nödgades uppehålla mig längre i Lovisa än jag ärnat,» svarade han, och gaf dervid sin fru en äktenskapligt kall kyss. «Saken var den, att jag der träffade flere bekanta, ibland andra «Hertola herrn» och hans bror sjökapten Lurhjelm.» —
«Är han vinterliggare der?» frågade gamla frun.
«Nej, hans fartyg vintrar nu som i fjol i Borgå, och Kapten sjelf på lilla Rönnbacka,» var svaret.
Blyg och rodnande frågade den unga flickan: «var Ottilia med sin farbror i staden, pappa?»
«Nej lilla näsperla! Hvad hade hon der att göra! Men jag kan ändock helsa dig ifrån henne. Bröderne Lurhjelm och jag följdes åt på hemvägen; Matthias och jag frukosterade på Rönnbacka, ty vi reste tidigt från staden. Unga fröken var en rätt treflig och omtänksam värdinna.»
«Snälla Ottilia!» anmärkte den unga flickan med barnslig glädje.
Unga frun som hitintills suttit tyst och orörlig, erinrade nu, icke utan en viss skärpa i tonen, «en länsmansenka förestår ju deras hushållning?»
«Alldeles, men vi inträffade mal à propos, ty fru Palman hade att syssla i köket och hann icke med oss» svarade hennes man.
«Det var ju äfven på brådaste julafton,» inföll hans svärmor, och bjöd honom en ressup. «Petter kom icke med?» frågade hon sedan.
«Han sade sig vara hindrad,» blef det korta svaret.
Nordenskans stoppade sin stora sjöskumspipa, satte sig sedan jemte fruntimren framför eldbrasan och fortfor under korta uppehåll: «middag åt jag på Hertola. Dit äro vi allesammans bjudna till nyårsafton. Gör nu inga invändningar, kära Margreta, ty jag har gifvit mitt hedersord, att både du och Leonna skola infinna er der. Laga er bara i ordning.»
Hans fru såg ganska liknöjd ut, dock gaf hon genom en afmätt nick sitt bifall. Leonna deremot, var utom sig af glädje, kysste fadrens händer, och kringklappade både mor och mormor; den förra gjorde en afvisande åtbörd med handen; mormodren kysste flickans panna och sade leende: «du lilla toka!»
Nordenskans aflägsnade sig på en stund och återkom med en viss hemlighetsdiger min. Leonna hade undertiden tändt upp alla ljusen i rummet och snart hördes ett dämpadt skratt från förstugan. Dörren öppnades och in kom en väldig julbock på fyra fötter, utstofferad med afvigvänd fårskinnspels och stora bockhorn. Till det både utan och innanför dörren stående tjenstfolkets stora förlustelse, knuffade den med hornen in en öfvertäckt pertkorg, och gjorde sedan hvarjehanda löjliga krumbugter för herrskapet.
Nordenskans åtog sig att undersöka korgens innehåll; och aflemna det enligt adress. Med stor ceremoni upptog han för fru och dotter hvar sin svärtade spånhatt, med nära halfalns höga kullar. Under skärmarne voro de fodrade med rosenröd kambrits. För Leonna särskildt en kappa af blått kläde, i façon snarlik nutidens paletåer, med stark snodd i kanterna och liten fyrkantig kraglapp försedd. Kappan var en gåfva af mormor, som sjelf spunnit hvarje ända deri; hemma väfd var den ock, men färgad, pressad och sydd i staden. Vidare ett par mörka kattuns «schalar» med hvita horder som tillföllo fruarne.
Uppräknandet af dessa artiklar vore visst onödigt, om ej afsigten vore, att derigenom låta våra yngre läsarinnor göra en jemforelse mellan vår närvarande lyx med dess pretentioner, och den omtalta tidens enkelhet och anspråkslöshet.
Allt beskådades och beundrades, så väl af ägarinnorna sjelfva, som ännu mer af husets tjenstpersonal, ty «gamla hennes nåd» vinkade sjelf fram några af de äldre; dessa fingo sedan visa det för de vid dörren stående, hvilka under det de småfingrerade herrligheten, uttryckte sin förvåning genom många «woi, woi!» Derefter skedde en utdelning af gåfvor för dem sjelfva: bomullsdukar för de äldre, glasperlor för de yngre pigorna, samt röda yllemössor och hemväfda västtyger åt drängarne. Efter många bugningar och nigningar, samt kyssar på hennes nåds kjortel, gingo de förnöjde och belåtne att förvara hvad de erhållit. Sednare inträdde de åter allesamman, för att efter husets gamla sed hålla aftonbön. Derefter sjöngo de en julpsalm, efter hvars slut, de trohjertadt räckte fram handen åt sin matmor, för att önska henne och sedan de andra glad helg; troppande sedan af till den så kallade stora bondstugan, der de funno sitt med rikelig välfägnad och stora högar af kusar och kakor belastade julbord.
En stund sednare satt den lilla familjen sjelf till bords, görande all heder åt sina egna «Guds gåfvor» med undantag af Leonna, som af idel glädje och längtan knappt kunde äta och sedan somna. Det var första gången hon sedan barnaåren, skulle få se sig om i hvad man i allmänhet benämner verlden.
Några ord om ställningar och förhållanden innan vi gå vidare.
Af det förutsagda gissas lätt att fru Igeldorfs egendom, Grönskog kallad, var belägen i trakten af städerna Borgå och Lovisa, men om socknen heter Borgå eller Perno är likgiltigt.
Född af finska föräldrar högre upp i landet, blef fru Igeldorf genom sitt gifte ägarinna till nämnde egendom. Förmögen enka vid fyratiofem år, med en då treårig dotter, ansåg hon sig vara för klok att träda i nytt gifte.
Van vid landthushållning från sina unga år, vårdade hon sitt gods med omtanke och verksamhet. «Husmodrens öga gör kalfven fet» var hennes valspråk, men hvad hon vårdslösade var det enda barnet. Flickan växte upp som «gran i skogen» utan eftersyn. I sinnelag helt och hållet motsattsen af modren, var hon redan en lång tafatt slyna om fjorton år, innan modren ens tänkte på att hon behöfde lära annat än innanläsning i Abcboken. Denna erhöll hon i knapphändigaste måtto af en svensk soldatenka i granskapet, ty hvad fru Igeldorf sjelf förstod af läskonsten var finska.
Sedan hon genom sitt gifte blifvit medlem af en svensk församling, hade hon väl efterhand tillegnat sig så mycket af svenska språket, att hon förstod predikan och talade det, ehuru med stark brytning; men denna ville hon ej fortplanta på sin dotter, derföre skulle flickan endast tala och läsa svenska.
Det enda, bondfolket hade att anmärka mot den eljest afhållna frun, var att «hon, liksom allt herrskapsfolk, skämdes te vara finska.»
Efter några allvarliga påminnelser af pastorn i församlingen, sändes flickan omsider till Lovisa för att der «skolas.» Men som fröken «Greto» der hade den harmfulla förödmjukelsen att i alla kunskaper öfverträffas af sina sju- och åttaåriga skolkamrater, blef hon efter ett års förlopp förlossad ur den pinan. Efter första nattvardsgången,