Elsa
I
När man för två hundra år sedan lemnade Stockholm inom broarna, för att gå öfver till södra malmen, möttes man först af en hundra fot bred, forsande ström, den så kallade södra qvarnströmmen. På venster hand hade man stadens qvarnhus, grå och oansenliga, der borgerskapet kunde få mala sin säd, “om de det ville”; till höger sluttade stranden sakta ned mot vattnet. Här var vattningsstället för åkarne på Kornhamnstorg. En smal träbro med låga räcken ledde öfver till motsatta stranden. Här gick vägen mellan ruskiga mångelskestånd, fiskblötarebodar och slagtarhus, “der syltan bereddes” och der “gröna kryddor” kunde få köpas. Hundra steg från bron skars vägen af på nytt genom Södersluss, en smal vattengraf, der fartyg varpades igenom från Saltsjön åt Mälaren eller tvärtom. En likadan bro som den öfver qvarnströmmen, men gjord att vinda upp, förde öfver till motsatta stranden, der vägen fortsatte uppför sluttningen mot Söderport.
Söderport var en låg, fyrkantig byggnad af sten med tegeltak. Genom en täckt gång var porthvalfvet förenadt med det strax till venster derom liggande Södertorn, eller, såsom det äfven kallades, “södra rundeln”. Dess fasta murar voro rundt om försedda med skottgluggar och uppburo en åttkantig öfverbyggnad med hög spira. Ännu längre till baka i tiden hade Södertorn varit en vigtig länk i stadens försvar, såsom varande det yttersta utanverket mot söder, men nu var det mycket förfallet och tjenade blott till uppehållsort för den del af stadsvakten, som skulle uppbära accisen af landtfolket, när det ville färdas med sina alster genom porten. De murar, hvilka på sidorna gingo ned till stranden, voro äfven delvis nedrasade, och hade ej den djupa skansgrafven legat der bakom, skulle nog mer än en vandrare gått vakt förbi.
Öfver skansgrafven ledde en hög vindbro till den öppna, sluttande plan, som nu kallas Södermalmstorg, och vid hvars södra sida låg det nyss färdigbygda stadshuset, en byggnad, som, om än icke fullt så prydlig, som Dahlbergs Svecia gifver vid handen, likväl var nog ståtlig för att tillskynda borgerskapet kunglig tillåtelse att få urtappa ytterligare några åmar spanskt vin i stadskällaren. —
Det var en kall decemberqväll år 1674. I vester vordo de röda töcknen allt tätare. Dagen flydde och skuggorna föllo djupare. På Söderbro, der nyss en flock accis vägrande bönder varit i färd med druckne stadsknektar, och derifrån vida omkring hörts skrän och svordomar, syntes en och annan fotgängare brådskande ila förbi. Uppe på backen vid Söderport var bommen nedfäld, och knektarne, som höllo vakten der, hade samlat sig under muntert glam kring en väldig stockeld, på hvilken en kopparkittel svängde af och an i röken.
En kortväxt man, med bredskyggig filthatt på hufvudet och klädd i vid pelsbrämad kappa, hade en stund åsett deras upptåg. Han tycktes vänta någon från staden. Men en god trefjerdedels timme gick till ände och hans min vardt all missnöjdare. Han lät sina blickar noga öfverfara det vida snöfältet nedanför, ända bort emot Kornhamn, och då den väntade icke heller syntes från detta håll, svepte han kappan tätare kring lifvet och aflägsnade sig ned för strandsluttningen, långs den gamla muren. Det var strängt förbjudet att taga denna genväg, och tidigare på qvällen skulle det inte dröjt länge, innan han haft lyfta bardisaner i hälarne efter sig. Men det aftagande ljuset hade minskat nitet hos väktarne. De nöjde sig med att tillropa honom några mustiga varningar, och då detta icke hjelpte, utan han fortsatte sin väg utåt isen, började de, utan att göra sig vidare omak, på nytt sitt glam kring den kokande kitteln.
Det som nästa gång tog deras uppmärksamhet i anspråk var en qvinna, som kom springande uppför backen. Hon rusade rakt mot bommen, utan att låta hejda sig af postknektens tillrop. Här lutade hon sig flämtande mot räcket. Hennes kinder blossade. Svart rikt hår böljade i vild oordning kring den i nacken nedhängande taftshufvan.
– Låt mig gå i fred! – utbrast hon, när knektarne sprungo fram och ville föra henne till elden. – Tron I väl att jag gjort något?
Hennes bruna ögon glänste. Det låg i dem både djerfhet och tillförsigt, och de småmysande skäggiga knektarne, städse redo att lemna Silenus för att dyrka Venus, sågo helt förbluffade på hvarandra.
– Hvart vill du då, dufvan min? – frågade en af dem, hvilken att döma af den urblekta fjäderbusken i hatten var deras anförare. Han stälde sig bredbent framför henne och smackade belåtet röken ur sin långa holländska pipa. – Så visst jag heter Petter Menlös lär sådan nattfogel som du icke flyga hem till eget bo.
– Och så visst jag heter Elsa Larsdotter – svarade hon – lär I veta lika godt som jag, hvart jag flyger, mäster Tistel.
– Skam flå mig bussar, om jag inte tror, att det är vackra Elsa, som de gjort så förnäm och grann med skinn på hufvan kan tänka. Nå vi äro ju riktigt någrannar, jäntan min, för stugan syns ju derborta mot skyn.
Hon såg honom käckt i ögonen och tillbakavisade temligen hårdhändt hans ömhetsprof.
– Kanske I vill inbilla mig – sade hon skrattande, under det att hon strök håret tillbaka under hufvan, – att I icke sett mig förr för allt det öl I druckit ur der uppe hos far? Men släpp mig fram nu, skall I ha mång tack mäster Tistel. Välkommen se'n när vi fått julbrygget färdigt!
Hon nickade fryntligt åt honom och ville fortsätta sin väg. Men mäster Tistel var mindre böjd derför. Hasta med mak, gör god sak, tänkte han alltid. Hon låg icke i sjön, der hon nu var. Dessutom var qvällsvarden snart färdig, och sedan bussarne fått sin grynvälling, skulle han följa henne ända fram till förstugudörren.
Medan de gnabbades härom, kommo tvenne kavaljerer uppför backen. Den ene var reslig till växten och bar gardets fälttecken, den andre, något mindre, höll sig några steg efter och tycktes vara den förres tjenare. När de hunnit fram till elden, gick den förstnämnde rakt mot Elsa och aftog artigt sin hatt, i det han sade:
– Diable! Vi äro ju riktigt uttröttade af denna jagten. Hvarför fly så snabbt, när man sårat så många hjertan.
– Låt mig gå med fred, Ers nåd – I hör att jag inte vill följa Er.
– Hon är hederlig mans barn Ers nåd – inföll mäster Tistel ödmjukt – och är icke hållen till dåliga lekar.
– Hvad nu krabat! återtog kavaljeren, häftigt afbrytande honom – har röken slagit dig i synen, gamle gråskägg, efter du inte kan känna igen hvem jag är… Hör på bussar! – han vände sig om till de förvånade knektarne, som slutit en krets omkring dem – har ingen af er lust att värfva dessa karoliner till sin pung?
Han svängde en grön sidenbörs af och an i luften. Det var mången slumrande njutning, som låg deri, värd att eftersträfva. Sorlet, som följde på hans ord, gaf ock tillkänna deras beredvillighet, och det torde blifvit ganska svårt för mäster Tistel att upprätthålla sin myndighet, om icke föremålet för det utsatta priset befriat honom från denna farlighet.
Medan allas ögon riktades mot de klingande guldstyckena, tog hon ett djerft hopp upp på den låga muren, och innan någon kommit att tänka på att hålla henne qvar, hade hon redan halkat utför den nedfallna grafbranten, der mjuka drifvor mildrade fallets våldsamhet. När knektarne kommo fram till kanten och lyste med rykande eldbränder ned i djupet, var hon redan ett godt stycke ute på isen. Snön hindrade likväl hennes flykt, och hon hade icke uppnått stranden, då hon hörde sina förföljare hack i häl efter sig. Snön var här djupare. Krafterna började svika henne, och hon såg framför sig den branta strandsluttningen.
– Du ser vackra tärna, att du fåfängt söker undslippa mig – ropade kavaljeren, när han upphann henne – der ute komma män, som på min vink skola föra dig hvart jag vill.
Hon svarade ingenting, men blicken gaf tillkänna, att om än motståndet vore gagnlöst, var det icke uppgifvet.
– Jag brinner af kärlek till dig – fortfor han. – Följ mig, och paradiset har icke burit skönare frukter än dem, som du skall få plocka.
– Jag har ingenting begärt af Ers nåd, – svarade hon och stötte honom tillbaka!
– Diable, så skall du ändock följa mig.
Han fattade henne om lifvet och sökte släpa henne med sig. Men för honom allena var bördan för tung.
Ute på isen hördes emellertid stadsknektarnes skrål